Sensommar hos oss

Sensommar i trädgården.

Tänk att vi skulle kunna använda sandaler och sommarlätta kläder fortfarande i september. Det hade jag inte vågat hoppas på efter den underbara sommar som varit. Man tror ju liksom att det goda snart ska ta slut. Men icke. Så vi övar fortfarande på kullerbyttor i gräset, kikar på myror, gungar eller vevar hopprep. Så länge vi kan.

Jag hoppas vipporna ska hinna växa upp på gräset innan hösten slår till.

De små liven; myrorna. 

Att öva kullerbyttor är perfekt på gräset.

Fem öre för den tanken.

On the go.

Fylld av energi.

På Bergormroten börjar man dock ana att hösten är nära.

Pioner och pompoms

Ni har väl inte missat IKEAs nya pappersavdelning? Så många fina prylar; presentpapper, presentsnören, pompoms, silespapper, påsar mm. Idag ska vi ha treårskalas i huset så förberedelserna är i full gång. Några presenter är inslagna. Pionerna hoppas jag ska vara lagom utslagna. Både pioner och pompoms ska finnas med som inslag i dagens dukning.

Kryddor på altanen

 Plantering på kryddhyllan.

Nu har altanhänget tagit fart riktigt och då får jag alltid ett sug av att plantera, i krukor och i land. Just nu håller jag på att bearbeta i mitt huvud hur jag ska flytta/förändra i en rabatt, tills dess att svaret finns hos mig ägnar jag mig åt krukor. Och först ut blev kryddor.

Jag fick hjälp både av Pippi och Lilly att plantera citrongräs och gräslök. De ser inte mycket ut för världen såhär alldeles nyplanterade, hängiga och trista. Men jag hoppas på en 50-70cm citrongräs framöver. Har aldrig odlat det innan så det ska bli spännande. Som vanligt satte jag persilja, basilika och citronmeliss. Även thaibasilika har vi planterat, spännande lakritssmak som passar gott i asiatisk mat.

Skolk-dag

Trehjulingen i linan. Syskongung. Syskonhäng på staketet. Glatt gung. Gammal ek. Och altanhäng.

Nä det ska inte stå skoldag, utan just skolKdag. Idag skolkade vi från förskolan. Inte precis kanske, för skolka är väl att bara utebli. Vi meddelade oss. Anledningen var bara trötthet, efter en natt med ledsna barn. Så varför stressa på morgonen när vi egentligen inte behövde. Istället åt vi frukost i lugn takt och när vi var redo gick vi på utflykt till lekparken med trehjulingen för första gången. Vi startade trippen med en liten "rulla-bakåt-olycka" hemma på garagenedfarten så för att klara promenaden band jag trehjulingen i ett snöre. Det var inte helt enkelt att styra måste jag säga; barnvagnen i ena handen och trehjuling i snöre med den andra. Men det gick.

På tal om att meddela sig. Jag var på föräldramöte på förskolan ikväll och där pratade vi om rutinen att förskolan ringer upp föräldrarna om inte föräldrarna lämnat barnen som planerat. Det är ju inte för att påtala att inte föräldrarna hört av sig utan som säkerhetsåtgärd. Tydligen hade även den förskolan, där pappan till ett barn glömt barnet i bilen en hel dag, också som rutin att ringa men tyvärr hade detta glömts bort. Tänk om detta telefonsamtal hade kommits ihåg, då hade barnet förmodligen levt idag. Säkerhetsrutiner blir allt viktigare när man hör sådant här.

En riktig tjej

Dagens tjej som skulle till sin kusin på konfirmation.

En riktig tjej. Får man skriva så... Det framgår nog snart vad jag menar. När Lilly var liten, ungefär upp till ett års ålder, klädde jag henne sällan i rysch och volang. När hon kom upp emot 1,5 år smög det sig in lite rosa och sen strax innan hon blev två, när Valter föddes, så hände nåt. Jag vet inte vad, men helt plötsligt ville jag klä Lilly i rosa och klänning hela tiden. 

När vi väntade Lilly var jag helt inställd på att det var en kille i magen (utan att veta) så kanske kan det ha påverkat mig hur jag ville klä henne. Kanske. Minns så väl när hon var 10 månader och hade chinos och en vit långärmad t-shirt med gröna ränder från Polarn o Pyret och alla kallade henne honom. Alla. Han. Killen. Pojken. Ja det är ju inte lätt att se på en tio månaders med knappt utvuxet hår om det är en kille eller tjej men grönrandigt. Är det bara för killar... Idag gick det nog inte att ta miste på att hon är en tjej. Dagen till ära, kusin Linneas konfirmation, med lockar i håret som Lilly bad själv om att få. Sen ett diadem. Volangklänning med smock och pärlor. Jeansjacka med puffärm. Silverskor. Ja, en riktigt tjej alltså.

Om ni undrar vilket halsband morsan tog ser ni det här. Det med stora grå pärlor alltså. Och Lilly lade beslag på min silvriga vintage handväska för hon tyckte den passade hennes skor. Mycket riktigt. Så jag fick leta fram en orange paljettväska istället.

Livat på kosläpp

Kosläpp i kvällssolen. 

På Stora Hallebo släpptes idag cirka 200 kor ut på bete, så kallad betessläpp eller kosläpp. De fullkomligt rusade ut ur ladugården och många kor till och med ramlade. Spänningen var stor när vi stod där och väntade, och bara folkmassan var spännande tyckte Lilly. Varken jag eller min svärmor hade sett klosläpp innan så det var faktiskt spännande för oss alla.

Frågan som Lilly ställde cirka tjugosju gånger var "Mamma, är bonden da? ". (För tillfället avslutas alla frågor med "da". Det är väl bara att gå till sig själv och lyssna, förmodligen säger vi "då" ofta. Det är otrolig vad de härmar/lär.) Hon frågade hela bilresan dit och ända tills självaste storbonden dök upp vi portarna när han släppte ut korna. Vi stod bara några meter ifrån öppningen till ladugården och mötte de stora djuren precis när de skulle gå runt hörnet för att sedan ledas ned på en gång ned till hagen.

Jösses vad stora de är alltså. Och när de ramlar sådär så gör det ju riktigt ont i en själv. Stackars kossor, de måste ju också få ont eller. Och full av mjölk i juvren kan det inte vara lätt att springa och skutta sådär. De borde plocka ut mjölken tyckte Lilly.

Väntar med spänning på vad som ska hända.

I rasande fart kom de första kossorna. Resten också förresten.

Och rusade på vägen ned till hagen. 

 Sen ville några stanna och stångas lite. Och ja, där är bonden också.

Någon ville gå tillbaka in i ladugården. Lille gullkossa.

Och då ville ju såklart Lilly stanna där också.

Sen blev det kallt och vi begav oss hemåt. Tack Stora Hallebo Werthéns för fint arrangemang. Och tack  Arla för bulla och mjöl även om vi inte kom fram bland folkmassorna. Då var det bullar som min älskling frågade tjugosju gånger efter.

Små ben på toppen

Utsiktsplatsen som är vår granne.

Första maj och solsken, dagen var som gjord för utomhusvistelse. Jag kände så för att ta årets första promenad till utsiktsplatsen nära oss. Bara drygt 1 km att gå men med en stigning på cirka 80 meter. Tanken var att min dotter skulle följa med. Tänk er en knapp treårings små ben i backar som man själv tycker är ansträngande. Jag gjorde en chansning, orkade hon inte gå är det ju bara att bära. Men det gick. Hon gjorde det. Första gången hon besökte denna plats och hon traskade och traskade med starka ben. Det var endast den sista backen som jag bar henne och detta gjorde bara gott för mina ben som behöver lite (mycket) styrketräning. Något mer som gjorde gott för min kropp var att jag glömde starta RunKeeper när vi gick ned, jag ville nämligen få höjdskillnaden mätt (vilket jag också glömde på vägen upp). Så när vi hade gått ned för den sista högsta backen kom jag på detta. DÅ satte jag dotter på armen och gick upp igen för att starta appen. Det var då vi mätte upp att höjden ligger på 225 meter över havet och vårt hus ligger på 146 m.

Små ben som traskat så gott som hela vägen upp. 

Vackert som tusan.

Vi gick balansgång och klättrade både på och under stockar.

Och självklart sjöng vi om blåsippan.

 Fynd på vägen.

Nästan nere igen.

Dagen med stjärnglans

En dag med stjärnglans.

Så var dagen här som Lilly väntat på så länge. Torsdagen som hon skulle till frisörskan för första gången. Och dagen då hon skulle få åka buss ensam med mamma. Båda två var nog lika stora. Hon njöt. Jag njöt. Såklart man inte kan annat än göra en sådan här förmiddag när humören är på topp. Jag hade med mig Lilly med det gladaste humöret och hon satt helt stilla i frisörstolen och gjorde precis som Michaela sade. Håll ned hakan mot halsen. Blunda. Håll huvudet rakt. Lilly var så stolt efteråt för att Michaela hade berömt henne för att hon gjorde precis som hon bad om. Mamman var också stolt.

Så även om vi hade lite bråttom hem egentligen (Valter skulle till babysim) så tog vi oss tid att njuta fullt ut. Lilly älskar att sitta på fik och prata och kika på folk, så det gjorde vi. Vi gick till mysiga fiket Napoleon och satt en lång stund. Mackor och färskpressad juice unnade vi oss. Och så pratade vi. "Mamma titta, sitter det två pojkor där borta". Och så pratade vi om att pojkarna satt på höga stolar. Och om de var stora eller små pojkar. Sen såg Lilly en tavla. "Mamma titta, är det bara gubbor på den tavlan?" Ja, eller nej, en tant med kjol var det nog också. Men ändå. Och fem minuter senare var bordet närmast tavlan fyllt med gubbar. Och så fortsatte vi.

Sen skuttade vi genom parken i solskenet till bussen. Och sen fick mamman springa från busshållplatsen för att hinna hem och byta barn. Lämna in Lilly till mormor och morfar som passat Valter och istället ta med sonen och lämna Lilly hemma. Tur jag skulle bada efter den springturen.

Ovan till vänster: Lilly letar efter vantarna i fickan i väntan på bussen. Ovan till höger: Som ett ljus hos frissan. Under till vänster: Stolt tjej som är färdigklippt. Under till höger: Skuttande solstråle genom parken på väg hem.

Badkillen som missat tre gånger babysim, då är man lite skeptisk. Nöjd men lite skeptisk. Att dyka kände han inte för idag. Det nya för denna gång var nog att utforska omklädningsrummens skåp och att traska fram och tillbaka längs bänkarna.

Altanhäng på påskdagen

Altanhäng.

Så kom våren på riktigt, på påskdagen. Vi invigde altanen och nya skalkläderna, passade på att grilla upp veden som blivit liggande i eldkorgen genom att grilla korv till mellanmål. En riktigt slapp och härlig dag. Altanmöblerna har vi inte ställt iordning ännu så Lilly tycke det var jättekul att springa omkring och jagas. Jo jag med. Vem gillar inte att springa i vårsolen.

Tjejer på äventyr

Någon är aningens uppspelt på att få gå i vattnet.

Idag åkte tjejerna i familjen till äventyrsbadet. Lilly har missat simskolan tre gånger p.g.a. sjukdom, sportlov och besök hos mormor&morfar,  så tjejen som älskar att bada hade en längtan. Bra med ett extra besök tänkte jag så hon inte "kommer ifrån" det där med vatten. Men det hade hon verkligen inte gjort. Hon var mer vågad än någonsin i vattnet.  Idag åkte hon barn-vattenrutschkanan själv, vilken hon aldrig åkt innan. Hon åkte vanliga rutschkanan för barn. Sen bad hon om att få åka den stora, det var nog mest jag som blev nervös ifall hon skulle ångra sig mitt i åket. Men icke. Ingen rädsla inte. Första åket fick jag in halva badbassängen i bihålorna dock, jag var så fokuserad på att hålla min dotter över vattenytan så att jag glömde bort att andas ut i näsan. Sen åkte vi igen, igen och igen. Det var till och med svårt att locka med att gå och köpa korv och festis. Detta är verkligen härlig tid tillsammans, sånt som man önskade att man orkade, hann och prioriterade varje dag. Ja inte riktigt men ni förstår vad jag menar hoppas jag.

Junior dance

Idag skulle min tjej börjat på gymnastik. Eller dans. Eller junior dance (för 2-3 åringar) som det kallas på Nordic Wellness. Från den dagen runt nyår då jag frågade Lilly om hon vill börja har hon pratat om detta minst en gång om dagen. Hon älskar verkligen att dansa, oavsett om hon sitter eller står så börjar hennes huvud digga när hon hör en låt hon gillar. Knäna börjar gunga och man ser hur det bubblar i henne. När vi åker bil hör man ofta en tjej ropa från baksätet; "mamma, mosik vill Lilly lyssna på". Och det ska helst vara högt.

Idag skulle vi som sagt börjat. Vi missade första tillfället förra helgen när vi istället åkte vi och hälsade på vänner. Men denna gången blir det ofrivillig frånvaro eftersom veckans feber och hosta inte gett med sig helt. Vi får väl helt enkelt dra på danskläderna och dansa här hemma istället.

Lugna stunder

Lugna stunder.

Lika mycket skratt och sång, lika mycket lugn och mys finns det i barnen. Nästan. I tid kanske inte de lugna stunderna överväger men om man räknar om det i effekt typ så jämnar det ut sig. De lugna stunderna är ofta så fokuserade, då släpper jag gärna allt runt omkring och bara är. Är med. Ibland vill jag ju smyga med kameran men det är inte så populärt. "Inte ta kort nu mamma", då känns det som man får respektera det. Men här smög jag mig på en lugn stund. En lite paus som Lilly tog i amningskudden som vi enbart använder som ryggstöd/armstöd vilket den är fantastisk till.

Pratsam liten dam

En pratsam liten dam. 

Jag har alltid sagt till min man att jag längtar tills barnen börjar prata, liksom diskutera och resonera. Babbla och tjattra. Jag har också sagt att jag kommer väl ångra det en dag när de båda pratar i mun på varann. Fast jag tror inte det. Jag gillar verkligen när hon pratar. Liksom berättar, säger vad hon funderar på, liksom uttrycker vad hon har inom sig. Jag längtar verkligen tills båda barnen ränner omkring här i huset och tjattrar ikapp och när familjen sitter vid middagsbordet omgiven av prat, viktigt som oviktigt. 

Jag försöker uppmuntra henne redan nu att i ord säga vad hon vill. Jag försöker också att berätta för henne att det är så svårt för mig att förstå vad hon menar när hon tar till tårar/gnäll istället för att berätta. Mer och mer försöker hon uttrycka i ord vad hon tycker och tänker. Hon har de senaste veckorna börjat berätta om hur förskoledagen varit, ni vet sådant som fröknarna säger när föräldrar hämtar barnen. Hon hör och ser allt denna lilla dam och apar efter det mesta. Jag är så fascinerad att hon lägger märke till varenda min, varenda detalj, varenda ord. Två och ett halvt år. De är ju små men samtidigt börjar de bli stora.

Idag fick jag höra de allra finaste orden flera gånger om hela eftermiddagen. Jag blir så lycklig i hjärtat så det går inte att beskriva. När vi gick hem från förskolan promenerade Lilly istället för att åka i vagnen. Lilla damen vill helst vara utan vantar och jag tog av mig min också för att värma henne. Då säger hon "Mamma, tycker om att hålla handen så". Gullung, såklart du får hålla så länge du vill. Hon berättade också följande för mig idag: "Mamma, idag Lilly ätit så ba (bra) på dagis". Igår sa hon "Mamma, idag Lilly sovit så ba på dagis". Berätta har blivit ett ofta förekommande ord. Eller rättare sagt "bätta".

"Bätta mamma pappa åkit med bilen". Det är nog minst tio gånger om dagen hon ber att vi ska berätta något. När hon går och lägger sig ber hon alltid att vi ska "bätta". Då är det om dagen som varit som vi ska prata. Och morgondagen. Sen säger hon ofta "Lilly bi så lessen mamma gå ut från Lillys rum". Då säger jag att hon behöver inte vara ledsen för mamma är här utanför och hon får ropa om det är något; om hon till behöver bajsa, om hon kräks eller om hon blir sjuk på nåt sätt eller om hon ramlar ut sängen. "Om Lilly får ont i magen" och "om Lilly tappar nappen" fyller hon i då. Sen säger hon "Bätta mamma om Valter, pappa och mamma" Då ska jag berätta att alla i familjen älskar henne. "Mmmm, och Lilly älskar Valter" säger hon då. Nästan samma visa varje kväll.

Jag det är många många ord och långa meningar som bubblar ur denna tjej nu. Det är färger, veckodagar och siffror. Idag frågade hon om det var lördag, nej måndag sa jag. Då gick hon och berättade för Valter 9 månader att det är måndag idag och att det sen kommer tisdag onsdag och sen kan det bli lördag direkt ibland. Men ibland blir det rätt. Likaså med siffrorna, ett till fem går bra, men sen blir det åtta direkt ibland. Oavsett älskar jag att höra detta babbel. Och för att inte prata om alla sånger som hon sjunger här. Ibland kastas orden om, som vid diamanten i skyn i Blinka lilla stjärna, men vaddå. Jag kan aldrig få nog av detta. Och när de små dessutom kommer och gosar näsan mot näsan, lägger kind emot kind eller klappar oss på kinden och  säger "Jag tycker om dig mamma, jättemucke". Då känner man meningen med livet.

Kläder: klänning från Wheat, leggings från Zara.

Min stora lilla tjej. 

Niomånaders kille

Nio månader, på dagen, satte sig Valter upp själv.

Idag är vår son nio månader. Ett liv lika långt utanför livmodern som inuti. Från att bara vara nyfödd och helt "hjälplös" är han nu en niomånaders kille med allt vad det innebär. Dagen till ära lärde han sig att sätta sig upp  själv. Han drar in benen som om han skulle krypa iväg och så vickar han över på ena skinkan. Poff så sitter han. Två gånger har han dock ramlat bakåt idag eftersom han inte riktigt lärt sig hantera farten som han får när han sätter sig på ändan. Tur att vardagsrumsmattan är stor och mjuk.

Häromdagen var det Lilly och jag som fick se när Valter tog sina första krypsteg. Idag var det maken och jag som såg Valter sätta sig upp. Braaaaa Valter utbrast jag och direkt därefter klappade Valter med händerna. Detta också första gången han gör det. Det dröjer nog dock ett tag till innan jag kan be honom klappa händerna, tror mer det var något som "hände" liksom. Men det kom så lägligt, som jag nästan trodde Valter förstod min glädje över att se honom sätta sig själv upp.

Första huvudfotingen

Första huvudfotingen. 

Idag blev jag en tårögd och stolt mamma när jag kom till förskolan för att hämta min dotter. På hennes hatthylla såg jag att där låg en huvudfoting, daterad idag och med Lillys namn. Direkt när jag kom in till min dotter som satt och pärlade i atelén med fröken Marie fick jag höra hur det hade gått till.

De hade egentligen ritat snögubbar men när fröknarna märkte att Lilly själv ritade in både armar och mun på snögubben så de testade henne att göra en ny teckning, en huvudfoting. Fröken hade sagt till Lilly att rita en kropp, rita huvud, rita armarna, rita ögon och mun. Allt kom på plats. Fröknarna hade varit förvånade de också sa de. Jag blev så förvånad så jag höll på att börja gråta. Min lilla dotter. Pluttan. Kanske är det alla snögubbar vi ritat under jullovet kanske.

Denna har nu förevigats på fotografi och är skickad till mormor & morfars och farmors fotoram. Pappret ska vi sätta i Lillys pärm. Några har tipsat mig om att brodera barnens första huvudfoting på ett kuddfodral eller tavla eller liknande. Det kanske kunde vara nåt.

Visst blir man stolt så man spricker.

Julafton 2012

Vi tände en brasa så att tomten skulle hitta hem till oss.

Julafton för en 2,5-årig tjej, med tomte och snö och allt vad det innebär, var verkligen en spännande upplevelse. Så många gånger vi pratat om tomten under december månad och nu äntligen kom han. Vi tände en brasa så tomten skulle hitta till oss och så han skulle kunna värma händerna innan han skulle äta gröten på trappan. Precis så gjorde tomten när han kom; värmde händerna först och satte sig sedan på trappan och åt tomtegröten. När han hade fått lite energi och nya krafter då kom han in med julklapparna.

När tomten gick ett varv runt huset för att hämta paketen på rensläden, när han var på vår baksida ropade jag till honom att i detta huset finns det snälla barn. Jaaa, instämde Lilly med den "fina" rösten. Vissa dagar när rösten varit på tok för hög har jag sagt till henne att tomten bara vill komma till barn som pratar med sin fina söta röst. Det gjorde hon minsann idag.

Tomten hade med sig galet många julklappar. Vissa som var alldeles för stora för att bära hade han redan varit här och lämnat på natten innan. Lilly nästan försvann på soffan bakom paketen som bara var till henne. Då hade hon ändå de största på golvet. I efterhand måste jag säga att vi borde tänkt till på detta innan och bara låtit henne öppna några stycken, så många som hon själv orkade och sedan avbrutit öppnandet, och fortsätt öppnandet resterande juldagar istället. Hon ville ju helst av allt leka med varje grej som öppnades, om vi skulle gjort så skulle vi inte hunnit innan middagen skulle serveras. Så det blev liksom att vi vuxna fick påskynda öppnandet vilket jag själv är emot eftersom det ju då blir att man liksom uppmuntrar till beteendet att bara riva upp och ta nästa. Det är väl så det lätt blir för barn som är några år äldre, då är de nyfikna på nästa och på nästa och på nästa. Men Lilly tänker inte så än, hon ville leka med det som hon nyss öppnat. Får nog tänka till på detta nästa jul då jag gissar att hon fortfarande kommer vara liten när det gäller detta. Tur i alla fall att inte alla alla julklappar delades ut samtidigt, vi har nämligen firat en julafton till med mina föräldrar, syskon och deras barn, då kusinerna bytte julklappar.

Tomten gjorde ett väldigt stort intryck denna dagen. Och jag måste säga att jag är väldigt imponerad av min dotter som mitt i all uppståndelse verkar ha studerat tomtens kläder i detalj. Tomten glömde nämligen sina vantar på soffan vilket hon uppmärksammade en stund senare när tomten gett sig av. IDAG när Lilly och jag skulle gå ut på förmiddagen gick vi ned i källaren för att klä på oss skogskläderna. Där på golvet ligger ett skärp. Tomte-skärpet. Lillys säger då: "Sånt skärp hade tomten". Är det inte gulligt.

 Lite gröt och sen orkade tomten resa sig för att hämta stora julklappssäcken.

 Tomten reste sig från trappan och gick sedan efter julklappssäckarna. 

 Det gick i många paket i den stora säcken. Lillys pakethörna täckte nästan henne själv. De största paketen stod ändå på golvet. 

Där sitter hon visst... Jo, tomten (min svåger) fick faktiskt en kram efter detta. Men bara en. När jag bad Lilly krama tomten för att jag skulle kunna fotografera, då var kramarna slut.

 Farmor fick hjälpa till att öppna när orken började ta slut.

Första vardagen

Börjar redan tänka på att slänga ut granen.

Första vardagen efter helgen och det känns redan som julen är över på ett sätt. Granen börjar barra och snön smälter. Lika trist båda två. Fortfarande har jag hopp om mer snö men granen har snart gjort sitt. Efter helgen, sen så. Tror jag. När slänger ni ut granen?

På ett sätt är det mysigt att ha den kvar för belysningens skull men jag ogillar verkligen när den barrar. Att Valter gärna ställer sig i gå-stolen vid granen och drar i de nedersta snöflingorna gör ju inte att den barrar mindre. Det kanske är därför den faktiskt fäller barr. Till och med Lilly ville plocka fram dammsugaren och dammsuga under granen igår. Sött att hon ser sånt. Min tjej.

Idag har vi inte gjort mycket. Tagit igen lite mystid med varann, barnen och jag. Valter har fått feber igen och sovit lite extra. Femte förkylningen inom två månader. Under den tiden har jag varit sjuk i tre veckor, maken i 2-3 veckor och förra veckan fick Lilly också en släng av 39,5. Sjukt. Ordagrant. Men nu är det snart nytt år och nya krafter. Vi passade faktiskt på att gå ut en sväng medan solen sken i eftermiddag. Det gav oss lite kraft i stunden. Friskt och kallt, gott för febriga Valter som somnade gott i vagnen. Lilly ropade till mig efter mellanmålet idag "Titta mamma titta, jättesoligt". Såklart vi var tvugna att insupa lite sol. Då gav vi de torra vörtskivorna till änderna.

GOD JUL

Julkortsgranen tejpade vi upp på förmiddagen när väggen blev tom efter att sista paketet i adventskalendern öppnats. Efter Kalle Anka tände vi Röshultseldstaden så att tomten skulle hitta till oss.

GOD JUL i stugorna. Hoppas ni har en mysig julafton med allt vad det innebär; god mat, fin musik, kanske tomte, kanske julklappar, förmodligen snö, värmande julsnaps, smaskigt godis.Vi sitter i soffan och pustar ut efter dagen. En dag med vit vacker nysnö, med sprakande eld så att tomten skulle hitta till oss, med hemmagrillade revben, skinka, köttbullar, med många paket till barnen och en dag med stor saknad.
 
Hoppas ni har en lugn afton. God jul.

Dymo och tejp

Dymo och tejp är årets julklappstema.

Årets julklappstema blev dymo och tejp. Utvändigt alltså. Tejp är väl inget nytt påfund precis men att tejpa som en galning på paketen brukar man väl egentligen försöka undvika. Men inte i år. I år tejpar många hej vilt. Likaså jag. Runt runt. Kors och tvärs.

Inte ska det heller klippas rakt och fint utan gärna rivas lite snett. Ni har väl inte missat Granits svarta papperstejp. Underbar. Jag tycker det ser sådär "prydligt slarvigt" ut. Ni vet sådär lagom slarvigt utan att se för slarvigt ut, fint slarvigt, om det är möjligt. Och smidigt är det att slippa klippa för varje tejpremsa, särskilt som man gärna använder ganska många.


Tejp tillsammans med dymo är temat på mina julklappar i år. Klick, klick, klick, och vad här har präglats remsor. Fästa på adresslappar, fästa på tejpen, fästa direkt på pappret. Var som.

Nu är det väl egentligen lite sent med julklappsinspiration. Men kanske finns det någon där ute som fortfarande slår in paket. Eller är ni färdiga? Och det kommer ju en jul till. Och innan dess slår väl de flesta in någon annan typ av paket. För visst är det något särskilt att få ett heminslaget paket och slippa kedjornas kartonger.