Lillebror är hemma

 På ultraljudet i tisdags såg jag fötterna genom magen. Här är Lillebrors fötter på BB. 

Familjen har fått en lillebror. Idag har lillebror fått komma hem från BB. Vad söta ni är som kikat in här de senaste dagarna och skrivit fina kommentarer i förra inlägget. Visst hade ni rätt, vi har spenderat dagarna på förlossningen/BB. Sedan i onsdags eftermiddag.

När jag var hos min barnmorska i onsdags lunch fick jag istället för ytterligare hinnsvepning order om att åka in till förlossningen. Åk hem och hämta maken och väskan och lämna dottern hos barnvakten sade barnmorskan. Precis fem timmar senare föddes lillebror.

Med sina 52 cm och 3990 gram lurade han oss alla att tro att han var en liten krabat, men icke. Lillebror var till och med större än vad storasyster var vid födseln. Han mår fint vår kille.

En fot och en tisdag

Vår bebis fot igår kväll (40 + 4).

Igår var en lång dag. Natten mellan måndag till tisdag innehöll oavbruten hosta för vår dotter. Maken skötte om dottern och jag skötte om min mage som mest ville vara öm och stenhård. Trots min ställbara säng visste jag till slut inte hur jag skulle ligga. Huvudvärken kom med extra styrka, antagligen både på grund av obehaglig kroppställning men även oro över en sjuk dotter när jag när som helst ska föda. Lilly fick vara hemma från förskolan och maken fick vara hemma och vårda henne medan jag vårdade magen och huvudvärken.

Lillys läkarbesök på vårdcentralen visade ingen hög sänka eller så, så antagligen har hon bara ännu en virusinfektion i raden av flera sedan hon började förskolan. Ny hostmedicin, ipren, alvedon och näsdroppar och mycket soffmys ordinerades.

Jag försökte sova men trots flera citodon och vila mellan 12-17 ville inte huvudvärken ge sig, så vid sex på kvällen ringde jag förlossningen och fick åka in på kontroll. Efter CTG, blodtrycksmätning, urinprov, läkarundersökning, ultraljud (tillväxtmätning), blodtrycksmätning igen, blodprover och två timmars väntan på provsvaren och blodtrycksmätning igen fick jag åka hem vid midnatt.

Mitt blodtryck var högt men inga andra tecken på havandeskapsförgiftning som väl var. Efter nytt smärtstillande och några timmars vila var övertrycket lite lägre och läkaren trodde att det gått upp på grund av smärtan från huvudvärken. Men med tanke på blodtrycket tyckte läkaren ändå inte att det inte var till någon nackdel om bebisen tittar snart. Så en hinnsvepning gjordes också.

Idag ska min barnmorska kolla blodtrycket igen och efter det görs bedömning om om ny hinnsvepning eller igångsättning. Helst vill de att att förlossningen kommer igång av sig självt och de vore jag också tacksam för. Om det inte kommer igång av sig självt idag ska jag in på ny kontroll imorgon. Och då tyckte läkaren att vi skulle ta med BB-väskan och ordna barnvakt. Ja, det låter som det kan bli bebis snart.

Att min mage inte ökat i sf-mått de senaste veckorna var inget läkaren var bekymrad över efter att ha mätt bebisen igår. En krabat på 3600 - 3700 gram verkar bo där inne.

Liban-laddar

Rutigt golv, högt till tak, tvåmeters kristallkrona, röda mattan. Visst är det stiligt.

Jag fortsätter energiladda. Idag på ny lunchrestaurang med maken och libanesiska meza. Mmm, så gott. Och visst är lokalerna vackra?

Barnmorskebesöket igår gjorde mig inte så mycket klokare. Skulle ju gå på en extra mätning eftersom magen (sf-måttet) inte vuxit förra veckan på 10 dagar. Nu ytterligare en vecka senare fick den ena barnmorskan måttet till + 1 cm och den andra barnmorskan fick måttet till samma som förra veckan. 34 respektive 35 cm. Alltså, en centimeter hit eller dit och så kan det se så olika ut på kurvan. Att ha legat still på samma mått i flera veckor känns sådär. Men å andra sidan, vad kan hända nu fram tills bebisen ska komma ut. Jag har en ny tid för mätning nästa onsdag... Om inte bäbben kommit än vill säga. Tills dess fortsätter jag att äta gott.




Ostrulle, persiljesallad, hummus, persiljepirog, pommes, kött och libanbröd = proppmätt.

Fyrtio fullgångna veckor

Vad roligt att så många har röstat! Nu har enkäten stängt. Fyrtio fullgångna veckor är gjorda. Nu får vi vänta och se...

Energiladdar för förlossningen

Inför förlossningen...

Det råkade visst följa med en smörgåstårtelängd hem från konditoriet. Skulle bara köpa fikabröd tills imorgon men kunde inte motstå denna goding. Är det detta som kallas att energiladda inför förlossningen tro.

Två dagar kvar till BF (beräknad förlossning). Men jag hoppas nog att det dröjer tills den nästa helg, 27/4 blir nog bra...

Gissa vikten, vecka 40

 Inte stor men nog är den stor ändå. Vecka 40 (39+2).

Nu är jag inne i vecka 40 och tycker ni inte det är dags att gissa vad bebisen kommer att väga? Det är alltså inte min vikt jag vill utlysa en gissningslek i. Barnmorskebesöket idag visade att SF-måttet inte hade ökat något sen jag var där för tio dagar sedan. Det känns väl sådär att få veta även om jag också förstår att det inte behöver innebära något konstigt. Man tar ju bara så för givet att måttet ska bli större för varje gång man mäter. Bebisen gjorde ju en liten dipp för några veckor sedan men återhämtade sig då till mätningen därpå, så förhoppningsvis blir det likadant denna gång. Alltså att måttet är uppe på samma kurva igen när jag mäter nästa vecka. Om jag mäter nästa vecka... Blodtrycket hade gått upp till 130/80 idag, jag som haft sådär 85/55 - 100/60 i stort set hela graviditeten. Barnmorskan sa att det kan vara ett tecken på att det är nära. Och att kurvan inte ökat kan vara ett tecken på att bebisen sjunkit ned i bäckenet inför förlossningen.

Hjärtljuden slog med 134-136 slag per minut och bebisen tog sig nog en tupplur under tiden vi mätte och tittade idag. Min barnmorska kikade även med ultraljud för att försäkra sig om att huvudet var kvar nedåt denna gång, och det var det.

Jag känner mig inte riktigt redo ännu för förlossningen. Och jag har ju faktiskt nästan en vecka kvar som jag blivit lovad. 19 april, på torsdag, är beräknat förlossningsdatum. Har nog några saker jag behöver hinna fixa innan bebisen kommer... Undrar om man någonsin kommer känna sig helt redo oavsett vilket barn i barnaskaran det är... Men ibland när klådan på magen är som värst och benen är som mest svullna, när fogarna värker så jag knappt kan resa mig ur stolen och när förvärkarna blir kraftiga så man knappt kan andas, då önskar jag nästan att det sätter igång snart. Men bara nästan.

I morse när jag klädde på mig blev jag lite full i skratt när jag kom att tänka på hur många lager tyg som faktiskt magen täcks med. Hade ni kunnat gissa detta, hihi?? Först stödstrumpbyxorna, sen mudden på jeansen som dessutom är dubbel, sen ett långt mamma-linne för att täcka mudden på byxorna, sen dagens kläder som idag är ett linne från Rosemunde och en kofta från samma märke. Har ni inte testat dessa linnen så gör det, silke är så fantastiskt att ha på sig! Men nog är magen ganska stor avsett fem eller sex lager av tyg.

Magen med sex lager tyg... Ett lager kunde jag i och för sig undvikit kanske men vad kvittar det.

Här är min SF-kurva. Vad gissar du att bebisen väger utifrån detta? Lite hjälp kanske ni kan få av nedan bild, kurvan som den såg ut med Lilly. Och nu har ni bara sex dagar på er att lägga er röst på kille eller tjej! Kolla i högerkolumnen för att lämna din röst.

Det tjocka heldragna linjen sägs väl motsvara ungefär en vikt på 3500 gram efter 40 fullgångna veckor. Lilly föddes 11 dagar över tiden, alltså 41 + 4 och vägde då 3770 gram och var 51 cm lång. 

Mitt påskägg i vecka 39

 Magen/påskägget i vecka 39.

10 dagar kvar och jag börjar svullna. Då menar jag inte om magen utan om fötterna och benen. Fotknölarna syns liksom inte längre, istället buktar det ut runt om. Vaden är ungefärg jämntjock från knäet och ned. Och även knäet och låret är extra fylliga. Ovansidan på foten känns som den ska spricka. Tårna är som prinskorvar. Inte en dag utan mina stödstrumpbyxor, det hjälper faktiskt lite. Om än lite. Att därtill ha foglossningar och ljumskar som gör benen svåra att lyfta/röra plus det tilltagande trycket nedåt gör att jag känner att tiden närmar sig. Som sagt, 10 dagar. Jag hoppas trots allt få gå tiden ut och några dagar extra. Då är jag nog redo tror jag.

Händerna och armarna har ännu inte påverkats och när jag väntade Lilly kunde jag ha mina vigselringar ända till förlossningsdagen ( BF + 11 dgr). Just i detta läge när man samlar på sig vätska i kroppen tycker jag att jag känner mig som en gammal gumma. Som tur är är det ju övergående.

Jag minns så väl det femte dygnet efter att Lilly hade fötts, den natten så gott som tillbringade jag på toaletten. Jag kissade, kissade och kissade. Trodde aldrig det skulle ta slut. Och jag förstod först inte var det kom ifrån heller eftersom jag inte tyckte jag hade druckit något nämnvärt. Men morgonen efter förstod jag vad som hade hänt. När jag då klev ur sängen och satte ned fötterna mot golvet såg jag äntligen mina fötter igen. Mina fötter var liksom normala. Visst är det fantastiskt hur kroppen fungerar.

Hos barnmorskan i veckan såg allt bra ut. Bebisen växer och huvudet är nu som tur är nedåt. Mitt blodtryck är uppe på normalt från att ha varit väldigt lågt stor del av graviditeten. Bebisens hjärta tickade med 130 slag/minut och SF-måttet var 34 cm.

Tack för alla hälsningar

Magen i vecka 38 (37 + 0). Alltså bara tre veckor kvar.

Tack alla ni för era fina krya-på-dig-hälsningar! Det värmde mycket. Idag har jag bytt från pyjamas till vanliga kläder och jag känner mig faktiskt helt okey nu igen. Det tar ju ett litet tag innan man äter som vanligt men annars känner jag mig bra. Lugn i magen igen. Förutom bebisens kraftiga sparkar då. Det är utan tvekan en krabat med starka ben där inne.

Barnmorskebesöket denna veckan har redan flyttat två gånger på grund av magsjukan. Nu hoppas jag kunna gå på kontroll på måndag igen. 

Puss på dig bebisen

Jag hade tänkt visa er lite blått idag. Lite blått från PoP-kassen. Kameran var med och lite av det blåa var på när familjen var i trädgården i eftermiddag. Men efter att vi dessutom promenerat runt vårt kvarter är krafterna nu helt slut fast att det var i snigelfart. Istället bjuder jag på en puss. Eller rättare sagt Lilly bjuder på en söt puss. På bebismagen. Mer blått imorgon kanske.

Två trötta tjejer efter en jätteskön hemmasöndag. Det var flera dagar sedan familjen var alldeles själva en hel dag och det märks att Lilly behöver dessa dagar ännu mer nu när hon går på förskolan. För lite tid med oss ger många vredesutbrott. Mycket kvalitétstid med oss ger många pussar och kramar tillbaks. Här varvar vi ned framför barnprogrammen innan det är dags för Lilly att sova för natten.

 Även om man blir trött av att aktivera denna tjejen en hel dag får man belöning för det. Såna här stunder är verkligen något man lägger på minnet.

Som jag sa i förra inlägget; även bebisen får pussar. (Bebismagen v 35+4).

Vecka 36, rött eller blått, flicka eller pojk

Rött eller blått, det är stora frågan. (Bilder: från respektive leverantör, se nedan)

Jag kan inte förneka att jag börjar undra vad det är för en liten krabat där inne i min mage. Nu är jag i vecka 36 och det börjar kännas ganska nära måste jag säga. På ett sätt skulle jag vilja att krabaten tittar ut snart men på ett annat sätt får h*n gärna vänta där lite till. På något sätt vet man ju liksom hur det är att ha bebisen i magen och jag börjar känna mig ganska trygg med det. Lilly pussar på magen när jag frågar om hon vill pussa bebisen. Hur det blir när bebisen kommer ut kan man ju aldrig veta innan. Lite ovisst.

Osäkerhet i mig kring det nya okända gör nog att jag istället känner mig ganska bekväm med magen och att bebisen gärna får stanna där tiden ut. Lilly behagade ligga kvar ytterligare 11 dagar i magen och tro det eller ej, men trots diverse graviditetskrämpor och 30 graders sommarvärme kände jag aldrig någon brådska över detta. Man vet ju att de kommer förr eller senare, det är ett som är säkert. En fråga som man får om och om igen när man går över tiden för beräknad förlossning är om man tycker det är jobbigt att gå och vänta. Jag har aldrig känt så. Det jobbiga tycker jag istället har varit hur man ska svara på en sån fråga när man inte känner så och man samtidigt känner att man förväntas tycka på ett visst sätt. Det är ju inte alltid man orkar förklara riktigt vad man menar. Man vet ju att bebisen kommer, det finns ju liksom ett slutdatum. Varför ska jag tycka det är jobbigt att vänta då. Hur har ni känt när ni väntat era barn?

I veckan när jag var hos min barnmorska hade SF-måttet återgått till samma kurva som innan. Magen har legat strax under normalkurvan hela tiden förutom när den dalade en bana för några veckor sedan. Men nu är den alltså tillbaka igen och det känns lugnande. Barnmorskan tror dock att denna bebis blir lite mindre än Lilly. Och vad gör väl det, så länge bebisen växer är det ju bra.

Förresten, det jobbiga med att vänta är ju att man inte vet om man ska börja handla blått eller rött till bebiserummet. Om det blir en pojke har jag tänkt att bebiserummet ska kompletteras med några blå detaljer. Såna oviktiga saker kan man ju fundera över medan man väntar.

Röda detaljer:
Affisch med nyckelpiga från Mr. Fågel.
50-tals väggklocka från Barnklassiker.
Haklapp från Färg & Form.
Filt Little Pongon i bomullschenille från Klippan.
Påslakan Anna (till spjälsäng) från Af Swedala.

Blå detaljer:
Affisch med fågel från Mr. Fågel.
50-tals väggklocka från Barnklassiker.
Haklapp från Färg & Form.

Filt Little Pongon i bomullschenille från Klippan.

Påslakan Adam (till spjälsäng) från Af Swedala.


Ps. Maken undrade vad jag skriver om på kvällen inlägg. "Rött eller blått, flicka eller pojke" svarade jag då. Han frågade då "Varför inte grönt eller gult?". Ja det kan man undra. Men temat denna helg verkar ju vara rött och blått. Så därför. Jag är ganska öppen för det där med färger och kön skulle jag vilja påstå. Det är ofta jag klär Lilly så att folk på stan frågar vad HAN heter.

Tuttifruttitopp i vecka 35

 Magen i vecka 35 (34 + 1). Topp från Thailand, kjol och tajts H&M Mama.

På mitt jobb bjuds det på fika på torsdagar. Om jag inte är helt veckovirr är det torsdag idag. Vi turas om att baka/köpa fika enligt ett rullande schema och idag vet jag att det är Lotta som bjuder. Det vill man inte missa. Därför har jag nu lagom till lunch klivit ur mitt nattlinne och klätt mig lite reppresentabel för att åka till jobbet. I min tuttifruttitopp. Min kollega Karin blir nämligen påmind om Tuttifrutti-tablettasken när hon ser tyget på ärmarna på min blus. Så efter det kallar vi den tuttifruttitoppen. Toppen är från senaste thailandsresan och här kan ni se ytterligare ett linne i samma serie.

Igår gick graviditeten in i vecka 35. På nåt sätt har man liksom vid den här tiden vant sig så vid graviditeten och magen att det bara rullar på. Ibland blir jag förvånad när jag stannar upp och tänker på att det faktiskt bara är drygt en månad kvar. En och en halv kanske. Magen känns redan ganska stor men enligt mätningen hos BM i fredags hade inte SF-måttet ökat som vanligt. Kurvan hade dalat lite och vi får hoppas att bebisen har tagit igen detta till mätningen nästa vecka. Annars blir det väl ett tilläggsultraljud igen. Men sist visade det inget onormalt utan bara en avvikelse på 7-8 %. Det kommer nog kanske att bli en mindre bebis denna gång, eftersom Lilly vägde ca 2090 gram vid TUL i vecka 32 och denna bebisen vägde ca 1800 gr. Lite fika i eftermiddag kanske kan göra bebisen gott. Hihi.

Tuttifruttityget, instämmer ni?

Vecka 34 och snurrat igen

Fredagmys hos oss.

Mödravårdsbesök idag lugnade mig. När jag var på tilläggsultraljud förra veckan fick jag nämligen veta att bebisen vänt sig fel, alltså i säte, men idag var huvudet åter igen nedåt. Barnmorskan var lite osäker och kände inte helt enkelt om det var rumpan eller huvudet upp eller ned, så med en liten ultraljudstitt blev det bekräftat att lill*n vänt sig rätt igen. Vilken lättnad. För stunden åtminstone. Det är tydligen inte helt ovanligt att bebisarna kan vända sig igen om de väl gjort det en gång såhär pass sent. Men med läkarbesök nästa vecka och nytt BM-besök veckan därpå håller de koll på krabaten och försöker isåfall vända runt bebisen om h*n tänker snurra på sig igen. Enligt barnmorskan brukar man vänta till vecka 36-37 för ett vändningsförsök, annars finns stor risk att bebben vänder sig igen efteråt. Ungefär 50 % av vändningsförsöken brukar lyckas och går till som så att man får Bricanyl för att livmodern ska slappna av, därefter görs vändningsförsöket. Om det inte lyckas rekommenderas man ett planerat kejsarsnitt. Om man inte vill föda i säte då. Men nej tack, det har jag redan bestämt mig för att inte göra.

Graviditeten är nu inne i vecka 34. Eller vecka 33+2 om man föredrar att säga på det viset. Innan har jag alltid på gått in i ny vecka på torsdagar, alltså vecka x + 0 och fredagar har då varit +1. Men nu helt plötsligt har det hoppat fram en dag på grund av skottdagen. Skottdagen är nämligen inte med på de där snurrorna som barnmorskorna använder när du kolla hur långt gången man är. Så nu är min veckobytardag onsdagar istället.
 
Idag är det ju fredag och till fredagar hör fredagsmys. Såhär mysigt, som på bilden ovan, hade vi det ikväll innan min lilla Stumpa skulle lägga sig. Vi märker ganska väl att hon är ännu mer kramsjuk nu när hon är stor del av dagarna på förskolan istället för hemma med oss. (Det går jättebra på förskola förresten, berättar mer om det en annan dag.) Några extra sådana här stunder på kvällarna har jag då inget emot. Jösses vad mysigt det är. Lilla damen vet dock precis hur hon vill ha det. Här till exempel har hon tagit av sig kläderna och sitter bara i blöja lutandes över min mage. På hennes rygg skulle hon ha sin gosefilt och över den skulle filten ligga. Eller "äcke" (täcke) som hon säger.

Hoppas ni haft en skön fredagskväll!

Poserar som mamman i vecka 33

Mor och dotter i myskläder. Magen i vecka 33 (32 + 3). 

Mjukisjeans med dragsko upptill och resår/smock vid beslut i väldigt mjukt denimtyg till marinblå mammatop, allt från H&M Mama. Lilltjejen i höstens färgställning på randiga Villervalla-topen tillsammans med lila Namn it-mjukisar.

Jag försöker att komma ihåg att ta bilder på magen varje vecka, men de senaste veckorna har varit dåligt med sådan. Det har varit mycket för oss alla. Lilly på förskolan och med den tröttheten/påfrestningen som det innebär. Mannen har börjat arbeta heltid igen (efter pappaledighet) kombinerat med influensa. Och jag känner mig tröttare för varje dag som går nu. Men vi njuter ändå. Dagarna kommer ju inte igen.


Det är ju kul för framtiden att ha några magbilder. Av bilderna med Lilly i magen gjorde jag ett litet bildspel så man kunde se hur magen växte, ganska kul faktiskt. Själv är man ju "så ett" med sin mage att det är svårt att märka hur den växer från vecka till vecka. Då är det ganska häftigt att titta på bilderna i efterhand. Med Lilly tycket jag nog inte att jag hade så stor mage, men när jag tittar på bilderna idag så är den enorm.

I helgen blev det en bild igen. Vecka 33. Självklart ville lilla damen posera precis som sin mamma.

Lite bebisinfo om vecka 33:
Under de kommande fyra veckorna kommer ditt barn att växa något enormt, med en viktökning på ungefär 250 gram i veckan. H*n sover mycket och eftersom det är möjligt att se att barnet andas även när det sover så vet vi att andningscentrum i hjärnan har utvecklats. Förmågan att reglera kroppstemperaturen blir allt bättre. Ditt barn kan nu svettas. Musklerna har utvecklats, huden har slätats ut och lanugohåret börjar ramla av, även om du kan se lite hår på barnets rygg eller axlar när det är nyfött. Runt den här tiden har vissa barn fixerat sig med huvudet i bäckenbottenöppningen (hm... inte denna krabat inte...) och är klara för avfärd.

Supersköna mjuka jeans från H&M. (Bild: www.hm.se)

Det där med namn

En liten prinsessa har idag fått namnen Estelle Silvia Ewa Mary. Vackert tycker jag. Jag tänker varken på chips eller ser olämpligheten i dessa namn som några tidningar idag skrivit om. Jag tycker snarare att Estelle låter kungligt. Flott att föra mormors och farmors namn vidare. Det avslutande namnet Mary blev jag väldigt förtjust i. Kanske nåt för våran lilla bebis i magen om det nu är en lillA då vill säga. Det vet vi ju faktiskt inte.

I ett av mina tidigare gravidinlägg frågade någon om vi bestämt namn ännu. Det har vi inte men visst har vi tankar kring namn. Tänkte att just idag kan väl passa att surra lite om namn.

Lilly heter Lilly för att det var ett namn vi gillade. Såklart. Jag gillar namn som, för mig och min generation, liksom är lite så där "tant-namn". Ni vet de där namnen som mina föräldrars föräldrar hette. Det sägs att när man väljer namn till sina egna barn hoppar man ofta över namnen hos sin egen föräldrageneration. Likaså är det många som inte vill välja namn som var populära när man själv var liten, alltså de namn som ens vänner heter.


Hur väljer man då ett syskonnamn?

Samma namnkategori

Kanske gillar man bäst klassiska namn (vad nu detta är...), nymodiga namn (vad som nu avses här...) eller gammeldags namn (gamla för vem...). Det där är ju såklart olika för olika personer.  Med klassiska namn menar jag typ Anna och Karl. Med nymodiga namn menar jag namn som förr ansågs vara smeknamn men som idag är vedertagna namn eller namn som liksom är nya namn, t.ex Tindra. Med gammeldags namn syftar jag på namn två generationer tillbaka i tiden. Antagligen gillar man fortfarande samma kategori av namn och så är det även för oss. Jag vill därför hitta ett namn till Lillys syskon som också är ett "tant-namn". Eller "farbror-namn" då om det blir en lillebror. Valter, Fritz, Frans, Teodor, Edit, Elsy kankse.

Börja på samma bokstav som syskonnamn
Kanske vill man att syskon ska ha namn som börjar på samma bokstav.  Detta är ingen linje som vi medvetet kommer välja men det kan ju hända att man trots allt fastnar för ett "L"-namn igen och då är det väl inget hinder. Men som sagt, inget jag eftersträvar.

Börja på samma bokstav som föräldranamn

Man kan ju också tänka sig att namnet ska börja på samma bokstav som någon av föräldrarnas. I efterhand har jag reflekterat över att Lilly börjar på L precis som mitt namn. Detta var inte ett medvetet val till Lilly utan det bara blev så. Däremot funderar jag nu lite extra på namn som börjar på J som i mannens namn. Att syskonet skulle få den andre förälderns inledande bokstav.  Judit.

Syskonlika namn

Om ena barnet har dubbelnamn kanske man vill att de andra också ska ha det. Eller man kanske vill att namnen ska påminna om varann på nåt annat sätt, till exempel att Lilly skulle ha ett syskon vars namn också sluta på y. Harry, Elsy, Mary. Men jag är rädd att jag kommer vricka tungan när jag ska tilltala barnen sen, så kanske inte ändå. Annars är jag väldigt förtjust i Elsy och sedan idag även i Mary då.

Kort eller långt namn
Antingen gillar man nog korta eller långa namn gissar jag. Vi väljer inte direkt utifrån namnets längd men jag vill helst hitta ett namn med två vokaler. Två, eller minst två. Med två blir namnet ganska kort, med fler kan det bli längre. Varför dessa vokaler då? Jo, när man ska ropa namnet tycker jag det blir lite hårt om det bara är en vokal. Ofta hör man då att namnet liksom får en dubbel-vokal för att mjuka upp lite när man just ropar ut namnet. Frans är ett namn vi har med på vår lista men tyvärr kommer det ju då bli att man ropar Fra-a-ns.


Utifrån smeknamn
Vissa namn kommer oavsett om man vill eller ej att leda till smeknamn. Vi väljer helt enkelt bort de namnen vars smeknamn vi inte gillar. För även om man själv alltid kommer kalla sitt barn för tilltalsnamnet kan man ju inte hindra barnens vänner från att kalla varandra för smeknamn. Så gör väl barn. Hm..., kommer Frans bli Frasse kanske.

Nu får ni hjälpa mig!!

 Ge mig gärna namnförslag. Jag tar tacksamt emot tant- och gubbanamn på bokstaven J. Gärna med två vokaler. Helst ett namn som inte får något osmakligt smeknamn.Nå, vad tycker ni Lillys syskon ska heta?

* * * * * * * * * * * * * * *

Tillägg: 
Namn som ni föreslagit som jag skrivit upp på vår namnlista är Majken, Jalmar, Konrad.

 

1811 gram har vänt sig fel

Precis sådär, med rumpan nedåt.

Idag har jag varit på tilläggsultraljud för att kontrollera bebisens tillväxt. Maken kunde inte följa med för han ligger hemma med 39 graders feber, förkyld och totalt utslagen. Usch, jag blir alltid så nervös precis minuterna innan det är dags. Men jag fick fort bekräftat att allt såg bra ut, hjärtat tickade och bebisen sprattlade. Detta får man ju visserligen bekräftat även utanpå magen nu för tiden men det känns ändå bra att veta att allt ser bra ut på insidan.

Och h*n hade vuxit som h*n skulle också. Genom att mäta bebisens huvud, lårben och buk uppskattades lill*en att väga 1811 gram vilket motsvarar - 7,5 % ungefär. Lite under normalkurvan men ingen stor avvikelse alltså. Mängden fostervatten var också normal och bebben passade på att gapa stort och dricka lite när läkaren och jag tittade på.

Men men men. Krabaten har vänt på sig. Inte vänt sig rätt. Utan vänt sig från att ha legat med huvudet nedåt sen förra UL vecka 24/25 till att nu vända sig med rumpan nedåt. Varför? Usch nu går jag och funderar på ifall bebisen kommer vända tillbaka sig snart. H*n skulle få fram till vecka 36 på sig innan de annars försöker att vända bebisen tillrätta. De där vändningsförsöken tycker jag låter så otäcka. Har ni gjort det?

Det lustiga är att jag har haft detta på känn. Den senaste nätterna har jag haft så himla svårt att sova. Svårt att ligga ned för det liksom trycker på ett annat sätt. Känns annorlunda. Jag har blivit illamående osv. Härom natten sade jag till mannen att "nu rör bebisen sig så otäckt mycket att jag tror den vänder på sig". Det var nog det den gjorde. Snälla bebis, vänd dig snart igen så jag slipper sova halvsittandes halvsovande om nätterna framöver.

Det där med mat och signaler

Skriker kroppen efter Orangina så gör den. Smakar riktigt gott i 50/60-tals glasen.

Man skulle nog kunna tro att jag tänker skriva om Sveriges nationaldag eller nåt annat med sverige-tema, men så är det inte. Tanken är att jag ska babbla lite om det där med mat. Det där med mat och gravida. För det händer ju att gravida kvinnor får cravings, alltså får ett begär efter något särskilt att äta. Ett sånt där starkt sug så man inte kan vara utan det. Mina cravings är inte direkt starka, men de finns. Man har ju hört om kvinnor som skickat iväg maken när som helst på dygnet för att inhandla just det som kvinnan vill äta NU. Jag kan hejda mig, så än så länge har inte mannen behövt åka på någon extra inhandling pga detta. Men suget finns ju där och man kan fundera över vad det är som gör att det uppkommer. Det är lite det jag vill babbla om.

Ni har ju fått läsa både om min lunchcraving (åt förresten detta idag igen), min mellanmålscraving och min kvällscraving. Vad är det som gör att man blir sugen på vissa saker. Jag tror faktiskt att det är viktigt att lyssna på kroppens signaler. Då menar jag inte signaler som man själv bygger upp liksom, typ sockersug och sådan begär som uppkommer för rökare och alkoholister. Utan vad jag menar är de där signalerna som handlar om att kroppen säger vad den faktiskt behöver.

Det har ju gjorts tester på barn som visat att även om de bara äter kött ena dagen, pasta andra dagen och broccoli tredje dagen så under en period (minns inte om testet gjordes över en veckan eller två) får barnen i sig vad de behöver även om de inte äter av allt till alla måltider. Vi vuxna har ju förmåga att stoppa i oss mycket sånt som kroppen kanske egentligen inte behöver, och därigenom bygger vi upp t.ex. ett sötsug som egentligen inte är en sån signal som jag pratar om nu. Ett barn har ju liksom inte hunnit påverka/styra över sina signaler. Men även om man som vuxen dämpat dessa signaler med sug kan man enligt bland annat Auyrvedisk filosofi åter hitta dom och lyssna/äta det som kroppen behöver.

Just när man är gravid tror jag att kroppen signalerar extra starkt vad den faktiskt behöver. De första 12-14 veckorna hör jag till dom som inte äter så mycket över huvud taget. Jag försöker inta det som gör att jag inte kräks. Det brukar bli mest nyponsoppa, smörgåsrån och makaroner typ. Men sen kan jag märka tydligt vad kroppen vill ha. När jag börjar kunna äta igen brukar kroppen skrika efter citrus i alla former; apelsin, blodgrape, apelsinjuice, clementiner. Om jag äter godis så är det gärna surt som jag vill ha. Vilket jag nästan aldrig äter annars. Jag är en riktig chokladmänniska egentligen men inte under denna perioden. Jag har även haft en period denna gång då jag inte kunde vara utan salt lakrits. Lakrits äter jag typ aldrig annars. I lakritsperioden fick jag denna gång veta att mitt blodtryck var otroligt lågt. Kanske var det en signal till att försöka höja blodtrycket. Jag har även druckit massor av mjölk. Har vaknat mitt i natten och varit törstig och känt att det är just mjölk jag behöver. Tror ni kroppen signalerar om att bebisen behöver lite extra kalcium? Efter vecka 20 brukar jag komma igång och äta så gott som allt igen. I och med det märker jag att jag själv påverkar kroppens signaler. Ja, frågan är vad som är signaler och vad som är sug? I takt med att jag ökar sötintaget bygger jag upp ett sug; dvs mjölken kan omvandlas till glass-sug, apelsinerna kan omvandlas till apelsindricka o.s.v. Har ni märkt att er kropp skriker efter viss kost under graviditeten? Tror ni som jag att kroppen signalerar detta för att kroppen behöver det?

Min senaste craving som nog är ett sug jag skapat själv heter Orangina. Alltså, har ni smakat denna dricka?? Vid första anblicken ser det ut som en dålig kopia av Fanta men när man smakar förstår man att det är inte Fanta den ska efterlikna. Detta är liksom en apelsin-lemonad med lätt kolsyra. Sådär små kolsyrabubblor som inte hindrar från att dricka fort. Med en ren citrussmak som inte smakar konstgjort och som även innehåller lite fruktkött. Drickan innehåller varken konstgjorda färgämnen, smaksättare eller sötningsmedel. Det är ju en söt dricka, det ska man inte säga annat om, men konstigt nog får man inte en sån där otäck sockerhinna på tänderna när man druckit.  Och de smakar extra gott i de höga färgade glasen Strikt. Här kan ni se den tillhörande tillbringaren.

Nu är det helg och kylen fylld med Orangina. Ha en mysig fredagskväll!!

Faith, Future, Hope, Love

En fjärdedel av graviditeten återstår. Grått linne H&M Mama, blå jeans H&M Mama, grön kofta Tiger of Sweden.

Vecka 30 ( 29 + 3 ) och bebisen rör sig ganska livligt i magen. H*n är ungefär 41 cm lång och väger omkring 1,6 kg. De tio veckorna som återstår kommer bebisen att gå upp ungefär 200 gram i veckan. Det fina halsbandet fick jag av min vän Nina när jag väntade Lilly. Faith, Future, Hope och Love står det på var sin sida. Det bar jag med mig under den graviditeten och det följer mig även denna gång.

Faith, Future, Hope, Love.

Min kvällscraving

Mormor Magdas glasstårta. Det är inte just glasstårta jag mumsar på om kvällarna men tyckte bilderna var så vackra att jag inte kunde låta bli att låna dom. (Bilder: http://www.darproducerat.se)

Avslöjade ju min lunchcraving häromdagen och många av er skrev att det var en nyttig craving. Och det är det ju visserligen. Men som jag skrev så är det just min lunch-craving. På kvällarna är jag inte lika nyttig. Jag har kvällscravings också.

Nästan varje kväll slinker det ned en tallrik med glass. Så att lunchen är nyttig jämnar ut sig med kvällarna i soffan och med glasstallriken i knät. Ikväll tänkte jag ge er några fantastiskt goda glasstips. Kanske något att mumsa på under melodifestivalen?! Det första från Mormor Magda.

Mormor Magdas glasssorter är fantastiskt god! I veckan har jag ätit både Kakdeg och Salta Karameller.  Aningens dyr men värt pengarna. Den är ju trots allt Därproducerad, vilket betyder att man får veta varifrån alla ingredienser kommer. Fina råvaror betalar jag gärna för. (Bild: http://www.darproducerat.se)

 

Om man konsumerar samma mängd glass som jag gör för tillfället kanske man inte vill köpa Mormor Magdas varje kväll. Då kan man som jag också gladeligen äta Alvesta glass. Också en smålandsglass som slår GB och andra med hästlängder. Här är mina heta smaktips.

Vanilj är alltid vanilj, och särskilt en gammeldags en. Blåbärsdröm kom upp på min topplista i veckan och kommer nog platsa ett tag. Men etta är utan tvekan Krossad choklad. Måste smakas. (Bilder: www.alvestaglass.se)

 

P-bot igen fast felaktig

Någon annan bil med liknande registreringsnummer som mig kommer få en p-bot. (Bild: http://virkverket.blogspot.com/)

Det var inte längesen jag skrev om att jag fått en p-bot. Vad jag nog inte berättat sen dess är att jag glömt betala p-avgiften ytterligare en gång men slapp den gången någon p-bot. En annan dag när jag hämtade min bil efter arbetsdagens slut upptäckte jag att jag stått på en biluthyrares reserverade p-plats hela dagen, men jag hade varit duktigt och betalat för det. Något förvirrad. Jag tycker att jag vanligtvis brukar ha ganska bra koll men när jag är gravid får jag uselt minne som inte går att dölja. Uppenbarligen.

Idag när jag kom till bilen efter arbetsdagens slut och efterföljande frisörbesök, satt en sån där liten remsa på rutan igen. Va f*n, tänkte jag för mig själv när jag såg den. Det kan ju inte vara sant!? Visste ju att jag skickat mina sms om parkeringsavgiften och att jag dessutom varit noga med att förlänga tiden så jag skulle kunna sitta i lugn och ro hos frisören en timma. Fy fasen vilket dyrt frisörbesök det blev om jag skulle betala 400 kr ytterligare utöver de 495 kr som klippningen kostade. Jag fick snabbt fram min mobil för att kollade vilka tidpunkter jag skickat förlängningen och mycket riktigt fanns inga glapp mellan mina betalningar.

Hade minuterna innan haft en liten sms-konversation med maken angående att jag var klar hos frissan. Tror han blev något konfunderad över mitt svar när han undrade om frisyren blev snygg.

Väl hemma lämnade jag remsan till maken och sade,  detta kan inte stämma! När jag än en gång skulle försäkra mig själv om att jag inte gjort fel upptäckte jag att parkeringsvakten skrivit fel registreringsnummer på kvittoremsan. När de genomfört sökningen för att kontrollera om jag betalt med sms ser det naturligtvis ut som att jag inte hade betalt.

Visst kan den mänskliga faktorn fela. Men om jag hade varit p-Lisa och inte fick någon träff efter sökningen skulle jag kontrollerat registreringsnumret en gång till. För säkerhets skull. Men det verkar inte vara alla som tänker så. Eller så är p-Lisan gravid och har sånt gravvo-minne som jag.

Vilken lättnad på ett sätt. Och på ett annat sätt har jag nu retat upp mig att jag ändå fått denna lapp. Tänk den stackars personen som kommer få en påminnelse hemskickad efter åtta dagar eftersom jag inte tänker betala dessa 400 kr. Och den personen kommer ju inte förstå för fem öre vad det hela handlar om. Den personen bor väl antagligen inte ens i denna stad och kanske inte ens har vistats på denna plats som p-boten är utfärdad. Men hur ska den stackaren bevisa det. Det skulle kunna bli lite jobbigt. Har ni tänkt på att man på detta sätt faktiskt kan råka ut för att få en p-bot varsomhelst i Sverige utan att ens vara där. Men nu har Tekniska Kontoret i min kommun fått ett mail om detta där ärende och jag hoppas att den där stackars personen slipper bli inblandad överhuvud taget.

Jag väntar nyfiket på svaret från Tekniska Kontoret måste jag erkänna.

Min lunchcraving

Enkel och gott.

Att något så smidigt kan vara så gott. Tomat, mozarella, basilika och avokado med balsamiko och olivolja har utan tvekan blivit min lunch-craving. Och det smakade lika gott idag vill jag lova.