Första adventssamlingen

Lilly ansluter till kompisarna innan framträdandet börjar.

Såhär inför första advent hade Lillys förskola adventssamling för småttningarna. Många på förskolan har även äldre syskon och för att firandet inte ska krocka har se mindre avdelningarna adventssamling istället för luciafirande som de större har. Som jag har längtat efter att få se detta. Det var nog en lika stor upplevelse för mig som förälder som det var för Lilly att vara med. Man sitter ju bara och ler åt sina småttingar när man ser dom sjunga med i sången och göra små söta rörelser med händerna och armarna.

På förskolan har de även till vardags lådor med innehåll när de har samling och sjunger och berättar sagor. Lådor med passande innehåll. Idag passade lådorna än mer ypperligt, för idag var de inslagna som julklappar. Med lock och innehåll. I första paketet var det en kavel och några uppstoppade tygpepparkakor som delades ut till barnen. Sen klämde de i på Sockerbagaren. Vi föräldrar var nog faktiskt mer nyfikna på paketen än vad barnen var, för de är så vana vid sina lådor med dess innehåll. Lådorna kan verkligen engagera de små.

Hemstickade vintervästar

Väst, pannband och handledsvärmare i mörkrött tweedgarn med grå lurvkanter. 

Till adventsfikat eller kanske på skridskobanan. Dessa båda hemstickade set om väst, hårband/pannband och handlesvärmare har min mor stickat. Visst är de bedårande söta.

Före/efter: middagskaos i köket

I mitt kök; klockan 17 och klockan 19.

Det är sällan jag visar stök. Men idag var det sånt kaos så jag kunde inte låta bli att ta en bild. Och jag kunde inte heller låta bli att dela med mig av den även om jag egentligen inte är någon förespråkare för att visa stök. Om det är något man kan vara säker på att andra har så är det just vardagsstök. Mer eller mindre. Oftare eller mer sällan. Men det finns. Stök finner jag själv inte särskilt inspirerande att läsa om liksom och därför är det heller inget jag gillar att dela med mig av. För jag förstår inte att det skulle vara inspirerande för någon. Kanske en tröstan möjligen i att det Finns. Men det vet vi ju redan liksom. Hur som helst, idag bjuder jag er på mitt kökskaos.

Klockan var halv fem och läget kändes under kontroll. Valter hade precis ätit gröt, så jag visste att han inte var hungrig. Men även om bebisar är mätta han de ju vara ledsna. Och idag ville lillebror ha lite närhet. Inte sitta i matstolen, inte sitta i gåstolen, inte ligga på golvet, inte sitta i bumbostolen. Han ville sitta på min arm.

Lilly var jättehungrig sa hon. Mamma jag är "hungrig hungrig" och så fnissade hon. Hon hjälpte till att skölja grönsaker, att dela zucchini (chichini som hon säger) och dela paprika. Sen började hon tröttna. Jag skulle rosta grönsakerna och sen göra en sås på tomater och kikärter. Dela tomater, hacka lök, pressa vitlök, strimla soltorkade tomater. Där vid de soltorkade tomaterna hade Valter testat alla tänkbara "sittstationer" och protesterade till fler. Hur delar man soltorkade tomater med en bebis på armen. Jo, men en sax i grytan. Skölja kikärter. Låta Lilly smaka. I med tomatpuré, vatten, honung mm. Och koka färsk ravioli. Nu var Lilly hungrig. Hon fick maten utan att jag hade mixat tomatgojjset till en slät sås. Sen kom maken. Räddningen. Bild på maten kan ni se bland de rullande IG-bilderna.

Typ två timmar senare när vi ätit i skift, gett barnen välling och gjort dom redo för natten och nattat dom, då blev det ordning i köket igen.

Pynt i håret

Pynt i håret.

Det är inte alla dagar som jag får sätta något i Lillys hår. Men idag fick pappa pynta håret. Med en gummisnodd. Det fina diademet hade hon för några dagar sedan på dagis. Det var många barn som tyckte de var fint och ville titta på det. Så när jag hämtade det sade fröken lite försiktigt "här kommer tyvärr diademet i fyra delar". Det hade varit helt i ungefär en halvtimma. Sånt får man räkna med på förskolan. Eller hur.  Men fint var det. En stund.

Julstrumporna framme

Julstrumpor i vårt hus.

Julen börjar smyga sig in även hos oss. Nu hänger julstrumporna på barnens dörrar. Min mamma hade stickat så himla fina strumpor till Lilly och Valter. Lilly tyckte dock de var lite stora. Och lite tokig tycke hon nog att jag var när jag tog på mig dom. En röd och en grå. Busigt.

Tänk, snart är det den första december. Och strumporna får fyllas med paket. Mormor har då tänkt på allt.

Spika mönster

Spika mönster från JaBaDaBaDo.

Julen närmar sig och ännu närmre i tiden ligger julklappsinköpen. Här får ni mitt bästa tips i kategorin "leksaker". Ett pyssel som heter spika mönster. Det består av en korkmatta, en hammare, nitar och en massa delar i olika former med olika färg. Av detta spikar man mönster. Rekommendationerna på förpackningen är från 3 år men min dotter har detta på förskolan och hon gillar det massor. Hon är drygt två år så jag lämnar henne såklart inte själv med detta. Det gör de heller inte på förskolan såklart. (Lika bra att skriva detta så ingen undrar.) Första gången jag såg henne med detta på förskolan tänkte jag att det där måste väl vara alldeles för svårt. Och farligt. Men hon är så försiktig med de små nitarna. Är noga med att inte hamra sig på tummen. Sitter med full koncentration. Inte kan det väl vara fel då.

 Spika spika liten nit.

Instagram på bloggen

Man kan knappt tro det men vi finns här fast vi syns inte så ofta nu för tiden. För att ni inte ska tro att vi sitter och rullar tummarna har jag gjort så att ni kan kika på bilderna från Instagram här på bloggen. De rullar i ett bildspel i högerkanten. Gillar ni det?

Varje gång en sida på bloggen laddas om startar bildspelet om från början. Instagram-bilderna visas med den nyaste bilden först och sedan rullar det bakåt i tiden. Om ni klickar på någon av bilderna kan ni också läsa texten till den. Om ni följer oss där får ni hänga med på ett hörn i vår vardag. Ett bevis på det kommer här.

Det bjuds på små skymtar från vårt hem.

 Det bjuds på små bilder av mina barn och mig i vår vardag.

 Vi bjuder på bilder från lek i vår vardag.

Det bjuds på fika, mat och matlagning.

Mysig dag och mysig fleece igen

Mysfleece och mysdag.

Det har varit några tunga inlägg det sista. Idag blir det något lätt och ytligt. En bomullslätt mysig fleecejacka. Kanske något med lite tyngd ändå, av välbehag. För idag har varit en sån där dag ni vet då det känns som allt går som det ska. Nästa allt. Inte så att jag förväntar mig sådana här dagar varje dag men när de inträffar mår man lite extra gott. En mysig dag helt enkelt. (Vill du läsa hela inlägget, klicka på länken "Läs mer".)

Livet är stort

Småttingarna som bär livet vidare. 

 

Min kärleken till de här två små liven är stor. Det finns inga gränser för hur man känner för sina barn och det går inte att beskriva. Det finns inte ord. Ungefär som att man omöjligen kan beskriva hur det är att genomgå en förlossning för någon som inte själv upplevt det. Det går knappt ens att förklara sin upplevelse för en kvinna som har genomgått en förlossning och det går än mindre att förklara för maken som bara varit med och sett. Hur man än försöker förklara så är allas upplevelse olika. Det finns liksom ingen vits med att försöka ge sig in på att förklara. Och varför. Varför jämföra. Varför ens berätta. Det finns ändå inte ord. Det är ändå inte förrän med egen erfarenheten man kan förstå. Inte jag i alla fall. Jag trodde aldrig kärleken kunde kännas såhär. Livet är fantastiskt. Men livet är också grymt.

Livet är sorgligt när det slutar alldeles för tidigt för en farfar. Det finns inte ord. Det finns inga gränser för hur tragiskt det är att barnens farfar inte fick följa sina barnbarn längre i livet än såhär. Han som såg fram emot pension om några år och att tillbringa massor av tid med barnbarn. Ett och ett halvt år av sjukdom och det finns inte ett endaste ord i världen som kan beskriva hur grymt det var. Det finns inte ord.

Idag tar vi ett sista farväl, jag av svärfar och maken av sin far. Lillys handavtryck i gips, som farfar vilade sin hand emot den sista tiden, följer med i kistan. Likaså bilderna på Valters dopinbjudan som satt i ögonhöjd så farfar kunde vila ögonen på den följer med på vägen efter livet.

Det är tungt. Men vi lever och är friska. Det är livet. Att fortsätta ge barnen kärlek och leva på den kärlek man får tillbaka, det håller oss på fötter. Kanske är det detta som är livets mening.

Kvinnlig pojkfrisyr kanske

Kvinnlig pojkfrisyr, eller vad kallar ni den? (Bild från Zaras nyhetsutskick)

Om jag skulle få för mig att klippa mig kort ingen skulle jag vilja ha det såhär. Liksom långa längder men ändå en kort frisyr. Jag hade kort hår en period i tonåren och trivdes då, men sen har jag mestadels ändå haft halvlånga frisyrer. Att klippa av håret igen har jag egentligen inte funderat över förrän jag fick denna bilden i Zaras nyhetsutskick. Nu blev jag helt plötsligt jättesugen. Jo någon gång. Och nu har jag bilden sparad ifall jag skulle få för mig att göra det framöver.

Handmålade dockor

 

Wooden dolls från Vitra Design Museum Collection. (Lånad bild från www.svenssons.se.)

Vi letar pynt till en hylla i vardagsrummet. Eller rättare sagt. Tre kvadratiska fack. Maken hittade dessa trädockor på nätet. Jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker. Så brukar det vara; han vet direkt om han gillar eller ej. Jag måste fundera ett tag innan jag vet vilket. Nu har vi bestämt att vi ska välja ut tre stycken var... och se om vi väljer samma. Vi får väl se hur det slutar. Kanske tycker jag att det är just när alla tjugo är tillsammans som de blir häftiga.

Belysa byrån

Foscarini Lumiere. Med dimmer. (Lånade bilder: www.rum21.se)

Byrån behöver en ljuskälla. Kanske är det dags för denna skönhet att flytta hem till oss. Jag har sneglat på den många gånger men inte hittat den rätta platsen. Kanske har den dykt upp nu. På den vägghängda byrån. Surfandet fortsätte för att övertyga mig själv om att det är den rätta. Vad har du för lampfavoriter?

Vägghängd hylla i vår hall

Nu ska lådorna fyllas och hyllorna pyntas. 

I hallen har vi haft en vägg  som jag länge velat pryda och utnyttja till något. Vi har dock inte kommit fram till vad. En bänk skulle liksom konkurrera med en stol som står nära. Och stolen vill jag inte ta bort för den skymmer ett element. Stolen är från 50-/60-talet och jag gillar den skarpt. Dessutom har svärfar haft den som skrivbordsstol i sitt pojkrum i detta hus. Känns fint mitt i en stor saknad.

Nu när Lilly ska flytta till det rum som vi idag har som kontor blev det uppenbart att vi behövde mer förvaring i hallen eftersom saker som plastpåsar och klädvårdsrullen måste få en ny plats. En Montana-hylla hade gärna fått hänga på väggen men den prioriteringen kändes inte riktigt rätt när man har en hel källare som ska renoveras och finansieras.

Istället för Montana hade jag spanat på Cell från Bolia sedan en tid, men inte förrän jag såg den hos Kristina med bloggen Ingen vanlig dag blev jag övertygad att det var den rätta.

När vi sa att vi skulle skruva upp hyllan härom dagen sprang Lilly och hämtade sina mjukisverktyg och verktygsbälte på direkten men sen blev hon sittandes och kikade istället. Det var väldigt spännande.