Livet är stort

Småttingarna som bär livet vidare. 

 

Min kärleken till de här två små liven är stor. Det finns inga gränser för hur man känner för sina barn och det går inte att beskriva. Det finns inte ord. Ungefär som att man omöjligen kan beskriva hur det är att genomgå en förlossning för någon som inte själv upplevt det. Det går knappt ens att förklara sin upplevelse för en kvinna som har genomgått en förlossning och det går än mindre att förklara för maken som bara varit med och sett. Hur man än försöker förklara så är allas upplevelse olika. Det finns liksom ingen vits med att försöka ge sig in på att förklara. Och varför. Varför jämföra. Varför ens berätta. Det finns ändå inte ord. Det är ändå inte förrän med egen erfarenheten man kan förstå. Inte jag i alla fall. Jag trodde aldrig kärleken kunde kännas såhär. Livet är fantastiskt. Men livet är också grymt.

Livet är sorgligt när det slutar alldeles för tidigt för en farfar. Det finns inte ord. Det finns inga gränser för hur tragiskt det är att barnens farfar inte fick följa sina barnbarn längre i livet än såhär. Han som såg fram emot pension om några år och att tillbringa massor av tid med barnbarn. Ett och ett halvt år av sjukdom och det finns inte ett endaste ord i världen som kan beskriva hur grymt det var. Det finns inte ord.

Idag tar vi ett sista farväl, jag av svärfar och maken av sin far. Lillys handavtryck i gips, som farfar vilade sin hand emot den sista tiden, följer med i kistan. Likaså bilderna på Valters dopinbjudan som satt i ögonhöjd så farfar kunde vila ögonen på den följer med på vägen efter livet.

Det är tungt. Men vi lever och är friska. Det är livet. Att fortsätta ge barnen kärlek och leva på den kärlek man får tillbaka, det håller oss på fötter. Kanske är det detta som är livets mening.