Rester från bordet

Resterna från bordsdekorationen.

Rester av bordsdekoration är inte så tokigt. Vi hade kalas för mina killar i lördags, fyrtio + ett = 41 årskalas och för dessa killar gick dukningen i rosa. Det var egentligen inget genustänk med det utan mest för att det passade till den rosa/ceris filten i soffan och till tavlan med cerist på. Och för att det var de blommorna som passade bäst utifrån flera aspekter sådär några timmar innan kalaset börjar. Då väljer man inte hur länge som helst. Så kan det gå. Rosa på 41-årskalas.

Resterna från bordet har nu prytt mitt fönster i en hel vecka. Det är trevliga rester det. Inte som matresterna som man tröttnat på när man äter dom på tredje dagen. Hihi. Igår rensade jag bort några enstaka blommor som vissnat och flyttade runt några till andra platser. De flesta kalas-buketterna börjar ge sig nu och söndagar brukar vara min "blom-dag" så imorgon ryker nog resterna. Skriver "min" blom-dag för just blommorna är det bara jag som sköter i det här huset. För övrigt är vi ett väldigt jämntställt par om någon undrar. Idag har till exempel jag rengjort altangolvet med högtrycksrondell medan maken lekt med barnen och lagat middag.

En stilig och enkel gerberabukett som föll mig i smaken. Smal och bred, nätt och fyllig.

 Min mor köpte "färganpassade" blommor till sin svärson; vitt med ett stänk blått. Känns skönt att någon låter killar få ha blått när jag stökar till det och dukar med rosa. Fniss.

Vårflirt hos mig

 Spetsmössa och solgöga i väntan på grönskande bambu.

De kallades vårflört. Spetsmössan som är framodlad i växthus för att de ska blomma redan såhär tidigt och flirta med oss och våren. Växten är perenn och kommer därför nästa år igen men då blommar den inte förrän maj-juni. Jag tyckte den var så himla söt och doftade helt underbart så några av dessa hamnade ikväll i jorden hos oss. Vi entrén möts man nu av spetsmössa och solöga. Och en bambu som väntar på grönska. Får nog dra fram utemöblerna i helgen och sätta mig där och vänta på det gröna.

Ja tänk om det gick så fort.

Trettio meter vimplar

Sextio vimplar i mitt hem som här gör en sväng om i hallen.

Nu är firandet över för denna gång. Helgen bjöd på 41-årskalas (maken 40 år + Valter 1 år) och självklart ville jag flagga för Valters ettårsdag precis som vi gjort för Lillys födelsedagar. Idag har Valter haft sin födelsedag och nu har vimplarna gjort sitt för denna gång.

Maken är lagom intresserad när jag slänger fram trettio meter vimplar på bordet och ber om hjälp att hänga upp dom cirka sextio vimplarna. Det är ju ganska långt men har man bara hittat bra fästpunkter så är det snart gjort att hänga dom. Vi börjar nog få rutin på det snart. Jag tycker det är en så enkel grej att få det lite festligt. På ett sätt festligare än ballonger för då slipper man att ungarna ska lockas att smälla dom. Vimplarna har hängt med sedan Lillys barndop, sen fick dom komma upp när hon fyllde ett år och även två. Därefter hängde vi upp dom vid Valters barndop och nu vid hans ettårsdag. En tradition jag vill fortsätta med så länge vimplarna håller.

De är gjorda av kraftiga pappersark, presentsnöre och häftapparat. Lite tejp också, för att jag skulle få ut fyra vimplar av ett kvadratiskt ark. Den ena vimpeln fick då tejpas eftersom "ändarna på arket" blir en halva liksom. Jaja, man kan göra vimplar utan att göra så. Men jag ville ha så många som möjligt av de arken jag hade köpt. Kraftiga ark som har både mönstrad fram och baksida. Ena sidan är lite glittrig och den andra matt vilket blir en ganska fin effekt när de hänger uppe. Sen är det bara att börja häfta. Hålla koll så att inte presentsnöret snurrar sig är det mest avancerade. Tjoff, tjoff, två häftklamrar i varje vimpel.

Gardinstänger är smidiga fästpunkter för vimpelsnöret.

Från vardagsrummet sticker vimplarna ut i hallen en vända.

Armaturen med spotlights i köket är en fästpunkt hos oss, sedan styr de in mot vardagsrummet igen.

Cykelställ från Byarums bruk

Cykelställ Parkas från Byarums Bruk. (bild: www.byarumsbruk.se)

Ikväll gick jag ut i trädgården när barnen hade somnat, vårstädade och vårfixade i vårregnet. Med regnkläder, gummistövlar, arbetshandskar, mössa och sydvästen mådde jag bara gott av att vara ute i friska luften. Både knoppen och kroppen piggnar till av trädgårdsarbete. Flyttade även ut några cyklar och upptäckte att cykelparken vuxit. Innan har det bara varit min cykel men nu har även maken en, och barnen är ju snart där också även om Lilly fortfarande bara kör trehjuling och sparkcykel. Detta med cyklarna fick mig att tänka på att vi behöver ett cykelställ. Ordning och reda med parkeringen skulle jag önska. Googlade och hittade en riktig fining till cykelställ. Gillar ni? Jag gillar.






bild: www.byarumsbruk.se)

Pusskalas i badet

Stor pussar lite. Lite pussar stor. Man ser nästan inte vem som är lite och stor längre av dom.

Häromkvällen blev det pusskalas i badet. Man smälter ju totalt när man ser sina ungar på det här viset, gulliga som tusan mot varandra. Men det är inte varje gång såklart, nu får vi se om det blir vattenkrig eller pusskalas i badet ikväll. Imorgon blir det kalas för min ett-åring, födelsedagskalas med familjen. Det stora firandet hade vi redan i helgen så nu är det vår tur att ge vår lille son några presenter.

Ett sista besök

Då. På väg till farfar, den där höstdagen när barnen besökte honom för sista gången. 

För precis ett halvår sedan miste vi vår smärtsamt saknade Anders. Barnens sista besök hos farfar var dagen efter lillebrors dop. Detta var dagen precis innan hösten slog till, innan mörkret gjorde sig påmint. Samma dag som jag tror Anders bestämde sig för att han hade kämpat tillräckligt.

Då. Sista gången som barnen var hos farfar, då gick vi med förhållandevis glada steg med tårta till sjukhemmet. Vi var glada att han fortfarande var med oss. Efter doptårtan blev det tyvärr inte många fler dagar i livet. Det sista Anders åt var en bit av Valters doptårta. Valter Anders Stig, som vår pojk döptes till. Det var som ett outtalat farväl fyllt med tårar när vi gick därifrån den dagen.

Jag önskar verkligen ingen annan människa att behöva sluta sitt liv med ett och ett halvt år av grym sjukdom. Han som var så levnadsglad och verkligen ville leva. Han som såg fram emot pension och allt han skulle göra. Alla äventyr han skulle ta barnen på. Istället blev det sexton månader utan att kunna prata. Ett antal månader utan att kunna använda högerarmen. En tid utan att kunna stödja på högerbenet. En tid utan att kunna resa sig. Och ytterligare några månader att brytas ned ännu mer. Att vara fullt medveten men instängd i sig själv. Att inte kunna säga något till någon och att knappt kunna svara ja eller nej på frågor. Tänk att inte få ventilera sina innersta tankar om livet och döden. Vilket grymt avslut.

Han som uppskattade livet. Han som verkligen levde. Han var full av liv, energi och kunskap. Han kunde alltid berätta sånt som man med fascination lyssnade till. Han hade alla svaren på frågesporter. Han hade alla orden i korsorden. Han hade förmodligen rekord i att besöka sevärdheter och fik. Han kunde alltid ta med oss till nya spännande platser, oavsett om det var för fakta, bakelse eller shopping. Han hade ett genuint intresse för livet. Allt från fåglar till kaffe och tyger. Och familj.

Familjen har ätit många croissanter och macarons när vi spatserade cirka trettio tusen steg om dagen tillsammans i Paris. Han har tagit oss till "den bästa" italienska restaurangen och till "det bästa" steakhouset i Berlin. Vi har gjort London till fots med turistkarta i handen. Vi har lagt marksten tillsammans tills handlederna svullnade. Vi har varit glada och sura tillsammans på golfbanor. Vi har tömt många gasbehållare till grillen. Vi har verkligen umgåtts. Som familj. Och vänner.

Vi har sorg, men vi lever. Jag har lärt mig att man ska leva medan man lever (även om det är lättare sagt än gjort). Något annat kan vi inte påverka. Sjukdomar finns. Livet tar slut. Men vi kan välja på vilket sätt vi vill leva. Vi kan själva välja vad vi vill fylla våra liv med.

Före/efter: Nyklippt pojke

Oklippt och nyklippt son. En dusch mellan fototillfällena.

Före och efterbilder brukar väl mestadels handla om hem och renovering, men idag handlar det om min sons frisyr. Eller "frisyr" får man väl säga för det är ju inte någon riktig frisyr än. Men det är ju i alla fall hår. Hår som funnits med sedan födseln.

Jag klippte honom förra veckan och det var första gången som saxen sattes i detta hår. En stund med hårtrimmern och en stund med sax, där emellan fick jag stoppa in nappen i munnen. Det blev inte riktigt jämt och så men det är i alla fall toppat. Jag var lite tudelad till att klippa av de söta lockarna men det är ju trots allt bra för hårväxten gissar jag. Många på Instagram och även mina föräldrar tyckte att han ser äldre ut som nyklippt. Jo jag håller nog med. Han är ju snart inte en bebis längre utan en liten kille.

Här kan ni se inlägget om första gången Lilly blev klippt av mig. Hon var 1,5 år istället för Valter som är knappt 1 år.

Före. 

Efter.

Pappa-sjuka barn

Ungarna redo att hämta pappa.

Maken/pappan i familjen var bortrest i helgen så härom kvällen skulle vi hämta honom vid stationen. Det var en stor händelse för Lilly att åka och möta pappa, hon pratade om detta hela dagen.
- "Bätta (berätta) mamma var pappa kommer från".
- "Pappa kommer med bussen från Stockholm".
- "I daaa? (idag)"
- "Ja, idag."

Och så gick det en stund och sen kom det frågor på frågor. Det var en glad tjej när vi skulle åka, glad trots att klockan var sex och tröttis-timmen för nedvarvning, pyjamas och välling infunnit sig gick det galant. I bilen på väg till stationen sa Lilly "Mamma, jag är så pappe-sjuk nu".  Hon gick och kikade i långa korridoren på stationen och frågade var pappa var. Ni skulle sett hennes lycka när hon fick syn på honom utanför bussen. Sådana här stunder är svåra att uppnå på annat sätt än med barn. Total lycka.

Dagen med stjärnglans

En dag med stjärnglans.

Så var dagen här som Lilly väntat på så länge. Torsdagen som hon skulle till frisörskan för första gången. Och dagen då hon skulle få åka buss ensam med mamma. Båda två var nog lika stora. Hon njöt. Jag njöt. Såklart man inte kan annat än göra en sådan här förmiddag när humören är på topp. Jag hade med mig Lilly med det gladaste humöret och hon satt helt stilla i frisörstolen och gjorde precis som Michaela sade. Håll ned hakan mot halsen. Blunda. Håll huvudet rakt. Lilly var så stolt efteråt för att Michaela hade berömt henne för att hon gjorde precis som hon bad om. Mamman var också stolt.

Så även om vi hade lite bråttom hem egentligen (Valter skulle till babysim) så tog vi oss tid att njuta fullt ut. Lilly älskar att sitta på fik och prata och kika på folk, så det gjorde vi. Vi gick till mysiga fiket Napoleon och satt en lång stund. Mackor och färskpressad juice unnade vi oss. Och så pratade vi. "Mamma titta, sitter det två pojkor där borta". Och så pratade vi om att pojkarna satt på höga stolar. Och om de var stora eller små pojkar. Sen såg Lilly en tavla. "Mamma titta, är det bara gubbor på den tavlan?" Ja, eller nej, en tant med kjol var det nog också. Men ändå. Och fem minuter senare var bordet närmast tavlan fyllt med gubbar. Och så fortsatte vi.

Sen skuttade vi genom parken i solskenet till bussen. Och sen fick mamman springa från busshållplatsen för att hinna hem och byta barn. Lämna in Lilly till mormor och morfar som passat Valter och istället ta med sonen och lämna Lilly hemma. Tur jag skulle bada efter den springturen.

Ovan till vänster: Lilly letar efter vantarna i fickan i väntan på bussen. Ovan till höger: Som ett ljus hos frissan. Under till vänster: Stolt tjej som är färdigklippt. Under till höger: Skuttande solstråle genom parken på väg hem.

Badkillen som missat tre gånger babysim, då är man lite skeptisk. Nöjd men lite skeptisk. Att dyka kände han inte för idag. Det nya för denna gång var nog att utforska omklädningsrummens skåp och att traska fram och tillbaka längs bänkarna.