Ett sista besök

Då. På väg till farfar, den där höstdagen när barnen besökte honom för sista gången. 

För precis ett halvår sedan miste vi vår smärtsamt saknade Anders. Barnens sista besök hos farfar var dagen efter lillebrors dop. Detta var dagen precis innan hösten slog till, innan mörkret gjorde sig påmint. Samma dag som jag tror Anders bestämde sig för att han hade kämpat tillräckligt.

Då. Sista gången som barnen var hos farfar, då gick vi med förhållandevis glada steg med tårta till sjukhemmet. Vi var glada att han fortfarande var med oss. Efter doptårtan blev det tyvärr inte många fler dagar i livet. Det sista Anders åt var en bit av Valters doptårta. Valter Anders Stig, som vår pojk döptes till. Det var som ett outtalat farväl fyllt med tårar när vi gick därifrån den dagen.

Jag önskar verkligen ingen annan människa att behöva sluta sitt liv med ett och ett halvt år av grym sjukdom. Han som var så levnadsglad och verkligen ville leva. Han som såg fram emot pension och allt han skulle göra. Alla äventyr han skulle ta barnen på. Istället blev det sexton månader utan att kunna prata. Ett antal månader utan att kunna använda högerarmen. En tid utan att kunna stödja på högerbenet. En tid utan att kunna resa sig. Och ytterligare några månader att brytas ned ännu mer. Att vara fullt medveten men instängd i sig själv. Att inte kunna säga något till någon och att knappt kunna svara ja eller nej på frågor. Tänk att inte få ventilera sina innersta tankar om livet och döden. Vilket grymt avslut.

Han som uppskattade livet. Han som verkligen levde. Han var full av liv, energi och kunskap. Han kunde alltid berätta sånt som man med fascination lyssnade till. Han hade alla svaren på frågesporter. Han hade alla orden i korsorden. Han hade förmodligen rekord i att besöka sevärdheter och fik. Han kunde alltid ta med oss till nya spännande platser, oavsett om det var för fakta, bakelse eller shopping. Han hade ett genuint intresse för livet. Allt från fåglar till kaffe och tyger. Och familj.

Familjen har ätit många croissanter och macarons när vi spatserade cirka trettio tusen steg om dagen tillsammans i Paris. Han har tagit oss till "den bästa" italienska restaurangen och till "det bästa" steakhouset i Berlin. Vi har gjort London till fots med turistkarta i handen. Vi har lagt marksten tillsammans tills handlederna svullnade. Vi har varit glada och sura tillsammans på golfbanor. Vi har tömt många gasbehållare till grillen. Vi har verkligen umgåtts. Som familj. Och vänner.

Vi har sorg, men vi lever. Jag har lärt mig att man ska leva medan man lever (även om det är lättare sagt än gjort). Något annat kan vi inte påverka. Sjukdomar finns. Livet tar slut. Men vi kan välja på vilket sätt vi vill leva. Vi kan själva välja vad vi vill fylla våra liv med.