En måndag - glad, grå och gråtig

En måndag med väldigt glada stunder, väldigt grått ute och väldigt mycket gråt.

Eftersom det inte var något vidare trevligt väder att vistas ute i föreslog jag för min dotter, när jag hämtade henne på förskolan, att vi skulle åka buss till ett köpcentrum där de har en "inomhus-lekpark". Gissa om hon blev glad. Hon gillar verkligen att åka buss och hon gillar att leka i lekhörnan. En bra början brukar vara att köpa smoothie på Naked Juice Bar, så även idag. Very Berry. Lika god till mor som dotter.

Idag var det extra kul i lekhörnan när hon kom på att hon vågade åka rutschkanan. Någon gång själv och helst när hon fick hålla i min hand. Det är inte helt lätt att leka med en tvååring när man samtidigt ska bära på en 5-månaders baby. Men det gick bra. Ändra tills vi skulle dra oss hemåt och Lilly verkligen inte ville åka hem. Såklart. Vi hade ju hur kul som helst. Men tyvärr tar det roliga slut någon gång. Även idag.

Det man helst önskar är att det roliga ska övergå i ett belåtet humör. Liksom "vad kul vi haft". Men en tvååring håller väl som bäst på att lära sig sådant där. I alla fall att lära sig känna efter vad det är för känslor som de känner. Det är inte alltid så enkelt. Så när Lilly nu för tiden blir ledsen över saker kan det då och då bli stora frågor. Och jag blir genomsvettig. Särskillt när man är på ett köpcentrum och har två gallskrikande barn med sig. Den ena som kastar sig på golvet, vägrar ta på sig skor och jacka. Vägrar sätta sig i vagnen och åka hem. Precis samtidigt blev den lille jättetrött och han har lite svårt att somna själv nu när han har tandsprickning så även han gallskrek när jag lade honom i vagnen.

Tala om genomsvett. Jag blir nästan ledsen själv när jag hör min som gråta på det sättet, för jag vet att det enda som han vill är att vara nära. Så lite begärt. Och när den stora samtidigt försöker förstå varför man måste gå hem när man har hur kul som helst, så önskar jag verkligen att jag inte var på en offentlig plats. Hur gör man som mamma, man har ju bara famn för ett barn. Ja kanske skulle man kunna bära två om de var små och lugna. Men att bära en fem-månaders samtidigt som en sprattlig trotsig tvååring, nä det går inte. Det går knappt att bära EN sprattlig trotsig tvååring. Alltså, hur gör man för att få med sig sina barn hem i en sån situation?

Jag fick försöka ignorera att Valter skrek och samtidigt muta Lilly med att dricka upp smoothien om hon satte sig i vagnen. Utan jacka och utan skor. Okey då. Min BVC-sköterska tyckte att sådant där får barnen lära sig genom att de fryser. Man kan som förälder inte ta alla strider. Hon hade i alla fall en stickad tröja på sig och skulle sitta under regnskyddet, så okey. Jo det gick, båda kom på plats i vagnen och sen började vi vår 40 minuters promenad med dubbeldäckaren i ösregn och uppförsbacke hemåt.

Vi stannade typ fyrtio gånger på hemvägen. Sockorna drogs av. Smootien hälldes ut i knäet. Skorna togs på. Skorna togs av. Axelskydden på säkerhetsbältet togs bort. Axelskydden kastades iväg. Vi fick vända och hämta. Regnet var ihärdigt. Pappåsen med blommor regnade nästan sönder. Som tur var somnade lillebror när vagnen började skumpa. Vagnen rullade och vi kom hem till slut. Med blodblåsa i handen, fråga mig inte hur det gick till. Efter en sån här resa känns hemmet som en trygg plats. Gissa om det var skönt att komma hem till ett nystädat hem. Lika glad var jag över att middagen redan var klar. Rester från gårdagens fiskgratäng. Mums. Frågan som kvarstår är bara OM jag kommer våga ge mig iväg dit igen...

Jag brukar inte skriva om såna här dagar eftersom jag liksom inte tycker att det är nåt upplyftande eller inspirerande för er läsare. Jag väljer själv att mestadels läsa bloggar som ger mig inspiration på nåt sätt, och det är väl därför som jag väljer att ofta utesluta stökiga dagar även från min blogg. Det diskuteras emellanåt varför många bloggar bara visar bilder på nystädade hem och på glada barn. Vad jag tycker är lite märkligt i den diskussionen är att jag tycker på nåt sätt att alla borde förstå att vardagsstök och ledsna stunder finns hos alla. Oavsett om det framgår eller ej. På ett eller annat sätt. Mer eller mindre. Sällan eller ofta. Idag väljer jag att skriva om det för självklart finns dessa stunder hos mig också. Stökbilder från köket fick ni igår. Nu får det vara nog för ett tag.