Mitt påskägg i vecka 39

 Magen/påskägget i vecka 39.

10 dagar kvar och jag börjar svullna. Då menar jag inte om magen utan om fötterna och benen. Fotknölarna syns liksom inte längre, istället buktar det ut runt om. Vaden är ungefärg jämntjock från knäet och ned. Och även knäet och låret är extra fylliga. Ovansidan på foten känns som den ska spricka. Tårna är som prinskorvar. Inte en dag utan mina stödstrumpbyxor, det hjälper faktiskt lite. Om än lite. Att därtill ha foglossningar och ljumskar som gör benen svåra att lyfta/röra plus det tilltagande trycket nedåt gör att jag känner att tiden närmar sig. Som sagt, 10 dagar. Jag hoppas trots allt få gå tiden ut och några dagar extra. Då är jag nog redo tror jag.

Händerna och armarna har ännu inte påverkats och när jag väntade Lilly kunde jag ha mina vigselringar ända till förlossningsdagen ( BF + 11 dgr). Just i detta läge när man samlar på sig vätska i kroppen tycker jag att jag känner mig som en gammal gumma. Som tur är är det ju övergående.

Jag minns så väl det femte dygnet efter att Lilly hade fötts, den natten så gott som tillbringade jag på toaletten. Jag kissade, kissade och kissade. Trodde aldrig det skulle ta slut. Och jag förstod först inte var det kom ifrån heller eftersom jag inte tyckte jag hade druckit något nämnvärt. Men morgonen efter förstod jag vad som hade hänt. När jag då klev ur sängen och satte ned fötterna mot golvet såg jag äntligen mina fötter igen. Mina fötter var liksom normala. Visst är det fantastiskt hur kroppen fungerar.

Hos barnmorskan i veckan såg allt bra ut. Bebisen växer och huvudet är nu som tur är nedåt. Mitt blodtryck är uppe på normalt från att ha varit väldigt lågt stor del av graviditeten. Bebisens hjärta tickade med 130 slag/minut och SF-måttet var 34 cm.