Mening med att trotsa vädret

Några tappra mammor och barn trotsade vädret för att inte missa sångstunden. (Bild: Allt och/eller Inget)

Jag surrade ju i ett tidigare inlägg om tecken. Tecken som dyker upp på vägen i livet. Idag tror jag det fanns en mening med att jag och Lilly skulle promenera i värsta snöstormvindarna till Öppna förskolan. Det kändes inte så inledningsvis när jag gick med en jättetrött gallskrikandes bebis i vagnen på väg till bussen. Hon var så ljudlig att jag inte kunde med att kliva på bussen. Jag promenerade istället några hållplatser bort för att hon förhoppningsvis skulle lugna sig. Och mycket riktigt gjorde hon det, hon slocknade efter tio minuter. Då vågade jag inte kliva på bussen heller för jag ville ju inte att lillan skulle vakna. Hon behövde sova en stund innan Öppna förskolan och gunget i vagnen tycker hon oftast om att sova till. Så det var bara att ignorera snöstormen, fälla upp luvan över mössan och hänga en filt över suffletten på vagnen och traska trettio minuter till i ovädret. På vägen kom jag på att jag missat ta med mig pengar till fikat. Femton kronor kostar fikat på Öppis och i min ficka fanns bara två femmor. Men några kilometer fram låg där en femma i min väg. Mitt på trottoaren. Visst fanns det en mening med att vi skulle promenera i ovädret, annars hade jag ju inte fått någon fika ;)

Öppna förskola ligger granne med Vättern vilket gör att snön smälter snabbare där eftersom sjön fortfarande är relativt varm. Men det var ruskig blåst ändå vilket syns på vågorna. (Bild: Allt och/eller Inget)

I mitt villaområde var det däremot såhär mycket snö. Så mycket att barnen i bakgrunden gjort en stor stor snögubbe. (Bild: Allt och/eller Inget)