Morgonstund

Just nu i koppen, Indo från Kahls. (Bild: www.kahls.se)

Lördag morgon, familjen sover och jag är uppe. Uppe innan det åttioåriga grannskapet ens har tänkt lamporna i sina hus. Uppe innan klockan ens slagit sju. Uppe innan det ens blivit ljust. Fast att jag inte har någon tid att passa. Hur är det möjligt?

Den egentliga anledningen var en kurrande mage. Så himla hungrig. Ammande kvinna ni vet. Men efter maten kan man ju lägga sig igen. Men idag tänkte jag Varför? Detta, att jag hellre förblir uppe, har inte hänt någon gång tidigare i mitt trettiofyraåringa liv. Jag är verkligen en sjusovare i vanliga fall.

Jag har alltid trott att morgonpigghet kommer med åren. Har ju sett detta på mina föräldrar. Men är det så att det kommer med föräldrarollen eller kommer det när man blir vuxen på riktigt? Är det då som man självmant går upp tidigt? För just idag kändes det mycket bättre att prioritera "egen" tid istället för sömn. Att få duscha så länge Jag vill. Att sitta ned och äta frukost så länge Jag vill. Att sitta still och dricka en Hel kopp kaffe. Ofta kallar ju Lilly på min uppmärksamhet mitt i schamponeringen eller när havregrynsgröten står i mikron (och förblir stående där en stund och klibbar ihop till en klump). Och det är ju heller inte helt ovanligt att jag dricker ljummet kaffe nu för tiden. Men jag har ju egentligen inget emot det. Lilly får gärna be om min uppmärksamhet så ofta hon vill. Men det är ändå skönt när man får en liten stund för sig själv. Sig själv och datorn ;)

Hm... känner redan att jag kommer behöva en tupplur under dagen. Tur att jag har en massegatid bokad om några timmar :)

Trevlig helg på er alla läsare!