Barnvagnsbio för första gången

Mammagänget ockuperade första raden i biosalongen. (Bild: Allt och/eller Inget)

Man kan verkligen sysselsätta sig varje dag om man så vill när man är föräldraledig. Igår var vi på barnvagnsbio för första gången. Många har undrat vad det innebär och det är egentligen en vanlig bioföreställning fast man har bebisen med sig. Skillnaden från en vanlig föreställning är att ljudet är lägre, belysningen är dämpad istället för svart, halvlekspaus ingår, lika så lite joller, lite skrik, några blöjbyten och lite vankande fram och tillbaka i lokalen med en bebis på armen. Vi såg filmen "Lyckan, kärleken och meningen med livet" (med Julia Roberts och Tuva Novotny) som visades.

Tror ni på tecken i livet? Jag vill nog tro att man kan få lite skjuts i livet genom att vara uppmärksam på små tecken som dyker upp på vägen. Ibland tittar jag nog dock inte tillräckligt. Och ibland tittar jag nog däremot alldeles för mycket och då finns nog en risk att man liksom skapar dom själv kanske. Hm detta låter kryptiskt och djupt, men hör här.

Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan att jag ville (borde) börja med asthanga-yogan igen. I det inlägget refererade jag till en kvinna som Malou von Sivers intervjuade i programmet Efter tio. Denna kvinna heter Elizabeth Gilbert. När jag satt på bion, helt ovetandes om vilket film vi skulle se, började jag efter en stund fundera över ifall filmen möjligen byggde på en bok. Och visst var det så. Och visst har jag läst denna, fast jag nästan hade glömt det. Och visst var det Elizabeth (Liz) Gilberts, kvinnan från Malous program, vars självbiografi som hade filmatiserats som jag, utan att i förväg veta vilken film jag skulle se, nu tittade på. Filmen/boken handlar om när Elisabeth är i ett indiskt ashram för att försöka hitta sig själv genom yoga och meditation. Och jag som för några dagar sedan skrev ett inlägg om just yoga och denna kvinna. Hm...

Jag som många gånger tänk att jag vill åka till Indien på retreat och utöva yoga. Kanske var detta ett tecken. Eller var det kanske ett sånt där tillfälle när jag nästan själv skapar tecknen (sambandet). Den indiske yogin sa ju att "vi använder våra kroppar alldeles för lite och vår hjärna alldeles för mycket". Nu har jag nog använt hjärnan för mycket igen.